MINNESORD | Robert Jakobsson
Salomon Schulman är död! Död som en sten. Borta. En unik röst har tystnat. En unik blick har släckts! Ungdomlig in i det sista!!! Sarkastisk in i det sista, antar jag. Det är nog mer än två veckor sedan vi sist talades vid. Han sa att han var trött. Att måendet gick upp och ner. Men han var inte orolig för sin medverkan på Tokalynga Flying. Han skulle framträda på kvällen torsdag 1 augusti tillsammans med Räfven, Klezmerbandet, och Pamela Jaskoviak.
Salomon har varit med oss i så många olika sammanhang. Det började 1985, med att han såg, på Lilla Teatern i Lund, vår pjäs Svarta Blommor. Han var eld och lågor! En vänskap föddes. Jag minns hur jag en gång, då för länge sen, följde med Salomon hem. På Adelsgatan. Ett hus från en annan värld. Utan räta vinklar. Snett. Vint. Uppför den trånga trappan. Salomon ville visa en dikt. När jag insåg att dikten fanns på ett papper – och hela lägenheten var full av papper, speciellt golvet – tänkte jag att den där dikten, får nog bli en annan gång! Dessutom hade nog Salomon tappat sina glasögon. Han stirrade vanmäktigt, tyst på papper efter papper. Någon centimeter mellan ögon näsa o pappret. Jag var säker på att i detta virrvarr skulle inte den sökta efterlängtade dikten upptäckas. Men tji fick jag! Salomon utropade glatt ”här är den”!
Han har varit med och läst sin Jiddishpoesi på olika Albatrossevenemang, senast i Stockholm i december -23. Bilden är från då. Han hade sett vår pjäs om ryska revolutionen. Han hade bolsjevikmunderingen på! Några månader tidigare hade han varit med på ett SiS-hem. Han var mycket fascinerad av dessa ungdomar. De hade ett stort förtroende när de talade med honom. Det var en underbar dag. En pjäs två gånger, två gånger Förintelsen, o Salomon med i vindlande eftersamtal. O samtal med den alltid (min upplevelse) så trevliga SiS-personalen. Salomons intresse. För världen. För det ovanligt fina SiS-hemmet i Hässleholm. Och trots Salomons förment naiva frågor – hade han själv arbetat på ett SiS-hem, han visste hur det kändes att sända en våldsam yngling till ett madrasserat rum. Den varma Cecilia Hansson var med. Som vanligt! Om jag fattat det rätt har de haft 38 år tillsammans! Grattis till det.
Strax efter vi träffats, åren efter 1985, fick jag lyssnat till Salomons radioserie (ihop med Jaff Schatz) om Östeuropas svunna Jiddishvärld. Detta var underbara program, väl så drabbande som min barndoms berättelser i de där böckerna med hårda pärmar om främmande världsdelar. Detta var nutid, nästan, det var inte långt bort, Polen, och det var underbart. Jag grät emellanåt av rörelse. Det var då jag kom att älska Salomon. Han blev min hjälte. Nu är han död. Som en sten. En förtrollad sten.
FOTO Fabian Zeidlitz
Salomon Schulman var en av de sista
PORTRÄTT Leif Nelson/Bokförlaget Korpen
MINNESORD | Håkan Blomqvist
Jag var nästan lite rädd för Salomon Schulman. Att jag, utan någon judisk bakgrund, skrev om ”socialism på jiddisch” kändes rätt övermaga inför det historiska Jiddischlands röst i Sverige. Hans bok Jiddischland : bland rabbiner och revolutionärer från 2010 hade varit som en slags dörröppnare till den socialistiska jiddischvärld som Hitler utrotade och vars spår jag, via svensk arbetarrörelses skriverier om den ”judiska frågan”, började följa. Bland revolutionärerna fann Schulman också David Zelazo som sade sig ha deltagit i Warszawas gettouppror 1943, redigerat en underjordisk trotskistisk tidning, överlevt kriget och det ”kommunistiska” Polen men tillhört den judiska flyktingströmmen till Sverige efter den antisemitiska kampanjen 1968-69.
Per-Erik Wentus, känd för en del av Internationalens läsare men borta nu, satte mig i kontakt med Zelazo och vi möttes i hans lilla etta i Vårby Gård. Zelazos bitterhet eller avsky mot inte bara Tyskland utan också mot Israel, kommunismen och USA samt judiska församlingen i Stockholm gjorde på mig ett förvirrande intryck. Eller var bitterheten en åldrad människas destillat av något som en gång utgjort en politisk ideologi som varken sympatiserade med nazismen, öst- och västblocket eller sionismens Israel? Eller, så tänkte Schulman när vi sågs, var det mest fantasier?
Jag skriver ”Schulman” för vi kände inte varandra personligen. Att han själv skrev ”Käre Håkan” efter att ha läst boken om judiska Arbeter Bund i Sverige tog jag som ett varmt erkännande. Och vid en författarpresentation i Stockholm fanns inget att vara rädd för. Tvärtom, som Robert Jacobsson på Tokalynga Teaterakademi bedyrat när han tyckte att jag måste träffa Salomon Schulmanm sa, ”Salomon är en väldigt snäll och varm människa”. Och så var det. Han som, genom sin familjetragedi under Förintelsen levt sitt liv ”i skuggan av döden” var mån om det mänskliga som speglats så brokigt i den jiddischlitteratur och poesi han publicerade i Genom Gud i Odessa och satan i Paris : en jiddischantologi, 2015, och Natten läser stjärnor : jiddischdikter från ett desperat sekel, 2022. För att inte tala om hans egna texter och översättningar av barnvisor i George Riedels Jiddischland, från i fjol. Det sista projektet.
Genom den brevväxling med Mose Apelblat, Käre Moyshe! Käre Shloyme! från 2018 framgår hur Salomons, jag vågar skriva så nu, känslor för den judiskhet eller jiddischkeit som förintades blev allt starkare med åren och den unge rebellens revolt mot religion och tradition övergått till en djupnande samhörighet över tid och rum. Och sorg över det som slogs sönder och bleknar bort – och det judehat ”som likt en Pandoras ask återuppstått mindre än en generation efter Auschwitz.” Kanske är ”vi de sista som har hört de rörande och upprörande berättelserna om den tid som föregick den stora katastrofen”, de sista som ”hört den jiddisch tala som nu håller på att gå i graven”. Är vi ens förmögna att sjunga jiddischkulturens svanesång, frågade han, eller har vi blivit ”vår egen generations begravningssällskap.”
”Sakta ser jag oss skrida fram med den tomma kistan på våra axlar för att efter att ha sänkt ner trälådan häva upp våra stämmor och framföra vår kaddisch över den tid som flytt redan under vår levnad.”
Och nu, död.
Inlägget Den förtrollande Salomon Schulman [1947-2024] dök först upp på Internationalen.