Låt inte högern stjäla fredsbudskapen
LEDARE | Vecka 30 2024
Det hela är bara groteskt. Medan Ryssland terrorbombar ukrainska bostadsområden, barnsjukhus och infrastruktur lägger ytterhögern, som gärna vänslas med Putin, beslag på budskap om förhandlingar och fred. Viktor Orbáns kritiserade resa som fredsapostel till Zelenskyj, Putin, Xi Jinping och Trump skedde bara dagar efter Orbáns initiativ till gruppen ”Patrioter för Europa”. Den blir den tredje största i EU-parlamentet och inbegriper ett veritabelt skräckkabinett av franska Nationell Samling, ungerska Fidesz, italienska Lega, österrikiska FPÖ, spanska VOX, belgiska Vlaams Belang och portugisiska Chega, för att nämna några. I franska parlamentsvalet sökte den rasistiske ytterhögerns Jordan Bardella driva samma budskap och i dagarnas amerikanska presidentvalstumult upprepade Trumps vicekandidat J D Vance skrönan om freden som bara ett telefonsamtal bort – plus stopp för vidare amerikanskt stöd till Ukraina.
En internationell vänster bör i detta läge inte överlämna fredsförhoppningar till extremhögern och reducera sig till en krigisk NATO-falang i solidaritet med det överfallna och terroriserade ukrainska folket. Då riskerar vänstern att reduceras till en del av eskaleringens logik med dess förödande följder.
Stora delar av USA:s och Europas befolkningar, i synnerhet i de ekonomiskt svagare delarna, tror inte att Ukraina kan segra och att förhandlingar, inklusive med kompromisser, måste inledas. De flesta krig slutar sällan med totala segrar eller nederlag, utan i någon form av stillestånd, eller ”smutsiga freder”, där politik, diplomati och andra former för köpslagan och skumrask tar vid.
När ett utvidgat NATO genom risken för Trumps valseger tar över det militära stödet till Ukraina hjälper det inte bara det ukrainska försvaret utan gör det också lättare för Putinregimen att hävda att den ”militära specialoperationen” i Ukraina attackeras av det samlade västblocket. Med användningen av de mest avancerade robotsystemen och nu F16-plan från väst mot egentligt ryskt territorium förstärks propagandan och omställningen av det ryska samhället för en patriotisk ödeskamp à la Stora Fosterländska kriget 1941-45. Bedömare, som den nu fängslade ryske vänstermannen Boris Kagarlitsky, menade att en sådan folklig mobilisering inte är möjlig i dagens Ryssland där dimridåerna om en begränsad ”specialoperation” just syftar till att undvika insikten om storkrigets krav – och offer. Samtidigt är det svårt att undgå hur rysk media, myndigheter, kulturliv och andra samhällsaktörer pepprar den ryska befolkningen med patriotiska och chauvinistiska budskap om stolt ståndaktighet i försvar av fosterlandet som då.
Att det skulle ha varit den ryska staten som överföll Ukraina är, visar internationella bedömare, helt utraderat i rysk offentlighet, i den mån faktumet någonsin förekommit. När ryska anläggningar för militär och energi – men även civila bostadskvarter i Belgorod eller semesteranläggning i Sebastopol – träffas av långskjutande robotartilleri handlar de ryska bombardemangen i propagandan bara om självförsvar, eller vedergällning – även om Kremls egen ”Bagdad-Bob”, Dmitrij Peskov, blåljuger personal, föräldrar och räddningsarbetare vid barnsjukhuset i Kiev rakt upp i anskitet: ”Vi beskjuter inga civila mål.” Känns orden igen från den israeliska krigsmaktens massakrer på civila i Gaza?
Extremhögerns ”fredsbudskap” kan framöver komma att bli ett vinnande koncept. Att den etablerade borgerliga högern och mitten, liberaler, socialdemokrater, gröna och delar vänstern i väst pumpar på för ökade militära rustningar, NATO-uppslutning och upptrappad intervention på Ukrainas sida i kriget inrymmer olika logiker. Den ena är att det ryska imperiet till sist brister under krigets tyngd. För några till vänster går hoppet till de ryska revolutionerna 1905 och 1917, då det gamla tsardömet förlorade kriget mot Japan respektive störtade samman under första världskriget. För andra som fruktar revolutioner och den ryska statens sammanbrott i blodiga inbördesstrider som i forna Jugoslavien, står hoppet snarare till någon slags ”gorbatjovisering” som under sent 1980-tal när Michail Gorbatjov efter Tjernobylkatastrofen och kriget i Afghanistan förklarade: ”Vi kan aldrig mer leva så här” och slöt fred med USA.
En andra logik däremot, är att upptrappade stridshandlingar med alltmer sofistikerade vapen och minskande återhållsamhet följs av än värre ryska terrorbombningar med mänskliga förluster i växande tusental både bland civila och vid fronternas köttkvarnar. Härtill kommer ökande hot om taktiska kärnvapen på tröskeln till ett tredje världskrig som kanske i viss mening redan har inletts när världens stater linjeras upp i alltmer fientliga och militariserade block. Bara att det svenska samhället, nyss i en alliansfri utkant av stormaktspolitiken, genom NATO-medlemskapet ska utgöra en del av maktkampen mellan USA och Kina i Sydostasien, antyder vart denna andra logik kan vetta.
Putinregimens alliansbygge med Kina, Indien, Iran, afrikanska stater, inklusive de övriga så kallade Bricländerna, Brasilien och Sydafrika, kan inte nonchaleras. Det handlar i propagandan om att bryta upp den USA-dominerade världsordningen för en ”multipolär” värld där varje nation kan utveckla och styra sina förmågor. På så sätt kan projektet, framställs det, knyta an till antikoloniala strömningar i det globala Syd, ja nästan med den forna alliansfria rörelsen från 1960-talet som mönster. I verkligheten handlar det snarare om en ny uppdelning av världsekonomin och geopolitiken under nya stormaktsblock i kölvattnet på det amerikanska imperiets nedgång.
De internationella vänsterkrafterna behöver kombinera solidaritetsarbete för den ukrainska arbetarklassen och folket med stöd åt det ryska fattigfolk bland minoriteter och arbetare som idag av stormrika oligarker förvandlas till kanonmat i de ryska eliternas anfallskrig. I de stora elefanternas dödsdans, den mellan NATO och Ryssland, har en internationalistisk vänster ingenting att skaffa. Men på gräsrotsnivå kan vänstern göra skillnad med solidaritetsarbete för ukrainska folkliga organisationer, fackföreningar, kvinnogrupper och demokratisk vänster tillsammans med stöd åt ryska krigskritiker och förtryckta.
LÄS OCKSÅ När antimilitarister börjar älska marschmusik – en historisk jämförelse
Ett vänsterns fredsinitiativ behövs som handlar om solidaritet med det ukrainska folket och stopp för Rysslands krig men också om en ideologisk och materiell offensiv för stöd åt det hård slitande ryska folket och arbetarklassen som idag ser sin framtid försvinna i det ”eviga krig” under generationer som utlovas från både Moskva och Washington – och numera även från Stockholm.
Ukrainas folk och Rysslands arbetarklass behöver den internationella vänsterns samlade kraft för att stoppa kriget och genomdriva en demokratisk fred utan ockupationer, annekteringar och fortsatt folkslakt. Den saken kommer inga telefonsamtal i världen från dagens framväxande ”svarta international” att åstadkomma.
ILLUSTRATION Emma Lundström
Inlägget Låt inte högern stjäla fredsbudskapen dök först upp på Internationalen.