Vad är socialistisk antimilitarism?
Antimilitarismens historia i arbetarrörelsen och vänstern borde hellre kallas ”antimilitarismernas” historia, eftersom det handlar om flera ganska olika inriktningar. Om detta skriver historikern Håkan Blomqvist. För den socialistiska vänstern har nämligen genom historien både vägrat, och velat ta till vapen.
FOKUS | Håkan Blomqvist
Pacifistiskt präglat motstånd mot militärt våld och krig, mot stående arméer och över huvud taget statligt våld och våld som politiska lösningar.
Eller motstånd mot just den borgerliga statens militärapparat, med den nationalism och det ”fosterlandsförsvar” som präglade den – medan ”folkbeväpning” och ”folkförsvar” i den franska revolutionens kölvatten inom den unga arbetarrörelsen sågs som legitimt, liksom i revolutionära uppror osv.
Inom arbetarrörelsen i bred mening existerade de här egentligen ganska olika inriktningarna tillsammans fram till första världskriget.
Å ena sidan var rörelsen inriktad på att socialismen var lika med fred och kunde därför samla också det pacifistiskt präglade krigsmotståndet. Å andra sidan var rörelsen klasspolitisk och anhängare av folkförsvar – och var därför inte principiellt motståndare till alla militära lösningar utan just den existerande härskande klassens.
Nej till den militära kapprustningen kring förra sekelskiftet och motstånd mot olika krigsprojekt för koloniala erövringar, eller mot Sveriges planerade krig mot Norge 1905, eller första Balkankriget 1912 osv var viktiga och kom efterhand att benämnas antimilitarism. Med översättningen till svenska av den radikale tyske socialdemokraten Karl Liebknechts stridsskrift till den socialistiska ungdomsrörelsen, ”Militarism och antimilitarism” 1908, kom en marxistiskt präglad antimilitarism som sökte förena den klasspolitiska och mer pacifistiskt betonade fredskampen att prägla den svenska vänstern inför första världskriget.
Men stödet för ”folkbeväpning” var fortsatt starkt inom den unga arbetarrörelsen. Stöd åt Lincoln i nordamerikanska inbördeskriget mot slaveriet på 1860-talet, eller det polska upproret mot Tsarryssland 1864 eller andra befrielsekrig under den Första Internationalens dagar kunde knappast räknas in till den mer pacifistiska antimilitarismen. Marx ord vid det polska upproret befann sig långt ifrån något principiellt motstånd mot militära medel: ”Antingen kommer det asiatiska barbariet under ledning av moskoviterna att störta ned över Europa som en lavin, eller måste Europa återupprätta Polen och därigenom skydda sig självt mot Asien med en mur av tjugo miljoner hjältar för att vinna tid åt sin sociala omvandling.” Marxlärjungen Wilhelm Liebknecht pläderade några år senare i skriften ”Skall Europa bli kosackiskt?” för ett folkförsvar mot det ryska hotet. Och den tyska socialdemokratins pionjär August Bebels försäkrade i patriotiska ordalag mot antimilitaristiska förslag vid en av partiets kongresser i efter sekelskiftet 18-1900-talet, att han själv skulle axla geväret om Tyskland angreps av tsardömet. ”Ska vi föra krig mot den barbariska, erövringslystna tsarismen med omoderna vapen!”, löd ett argument från socialdemokratins högerflygel för stöd åt höjda militäranslag mot majoriteten som ännu några år före 1914 bestod av nedrustare. En sak de tyska socialdemokraterna dock kunde vara överens om var att en invasion av det ”efterblivna, brutala tsaristiska Ryssland”, oavsett omständigheterna, skulle bli ”ett arbetarkrig”. De män och kvinnor som hade ägnat sina liv åt att bygga upp den tyska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, skulle inte bara se på när det reaktionära Ryssland förstörde allt de hade uppnått. Rädslan för Ryssland, ”Europas gendarm” efter Napoleons nederlag, var verklig bland Tysklands socialister.
Med första världskriget 1914 drevs de två inriktningarna, antimilitarism i Liebknechts mening och ”folkförsvar” i Bebels, isär.
Fredrik Egefurs doktorsavhandling ”Gränslösa rörelser för fred 1889-1914” visar hur både den pacifistiskt orienterade fredsrörelsen och arbetarrörelsen slets isär och var oförmögna att stoppa krigsutbrottet 1914, trots att de tillsammans hade över fem miljoner medlemmar.
Det som Egefur kallar den ”borgerliga fredsrörelsen” (där svenska Freds- och skiljedomsföreningen ingick) slets mellan kristna principiella pacifister, kväkare och andra – och liberala fredsanhängare som accepterade fosterlandsförsvar men var anhängare av ”internationell skiljedom”.
På motsvarande sätt splittrades arbetarrörelsen. ”Folkförsvar” blev för den tyska socialdemokratin till fosterlandsförsvaret mot Tsarryssland – och de flesta andra socialistiska partier kom att stödja sina respektive nationella militära försvar medan den mer principiella antimilitarismen pressades långt tillbaka. För att åter växa med krigströttheten från 1916-17.
Med ryska revolutionen 1917, sovjetmakten, inbördeskriget och Röda armén blev antimilitarismen hos den socialistiska vänstern (som kom att bli kommunistisk), rent klasspolitisk. Antimilitarismen var defaitistisk (alltså likgiltig gentemot ”fosterlandsförsvaret”) i förhållande till den borgerliga statens militärmakt, (och där kunde antimilitarismen låta som förr, med pacifistiska argument av typ ”Sätt inte mordvapen i barnahänder”, ”Inte en man inte ett öre” osv) men inte defaitistisk mot arbetarstatens militärmakt där Röda armén nu framstod som det gamla ”folkförsvaret”.
Inom den reformistiska, socialdemokratiska arbetarrörelsen som från 1914 bejakade det nationella försvaret kom antimilitarism mer att handla om militära former, kadaverdisciplin, officersprivilegier, kostnader och slöseri och om att reformera krigsmakten till ett ”folkförsvar”.
På så sätt kunde olika typer av antimilitarism (som anhängarna uppfattade det) existera som ren klasspolitik hos kommunisterna och som reformsträvan hos socialdemokratin – men med samma socialistiska målsättning att i en framtid förena mänskligheten och avskaffa krigen.
Med fascismens framväxt under 1920- och 30-talet, spanska inbördeskriget från 1936 och Hitlers krig kan man nog säga att sekelskiftets antimilitarism dog ut i arbetarrörelsen. När det handlade om krig på liv och död, inte bara om fosterlandet utan om arbetarrörelsens (och arbetarstatens) egen existens kom ”folkbeväpnings”- och ”folkförsvarets” inriktning att ta över mot allt principiellt icke-våld och defaitism.
Vänsterpartier som höll fast vid sitt antimilitaristiska motstånd mot statliga krigsmakter och ”det borgerliga klassförsvaret” inte bara marginaliserades, utan anklagades för att svika antifascismen och hjälpa Hitler – och splittrades eller reducerades till obetydlighet (jag har ju i boken om Nils Flyg följt det svenska socialistpartis hemska utveckling – men också den svenska syndikalistiska rörelsen där SAC även under spanska inbördeskriget höll fast vid sin antimilitarism mot militärt våld medan ungdomsförbundet mobiliserade frivilliga till republiken – och sedan till Finland mot det sovjetiska anfallet 1939).
Inom Fjärde Internationalen kom Leo Trotskij innan han mördades 1940 att vända sig emot talet om antimilitarism inom rörelsen och istället använda termen ”proletär militarism” som en klasspolitisk formulering om att delta i kriget mot fascismen med strävan efter ”proletärt” eller socialistiskt ledarskap för den kampen. Trotskij som ju byggt upp och anfört den Röda armén under det ryska inbördeskriget 1918-21 hade ingenting till övers för en pacifistiskt anstruken antimilitarism. Under spanska inbördeskriget 1936-38 hade han också hårt angripit idéer om att lokalt rotade demokratiska arbetarmiliser skulle kunna besegra Francos krigsmakt som med stöd av Nazityskland och Italien förfogade över modernt krigsmateriel och effektiv centraliserad organisation. Istället för lokala frivilligförband krävdes en centraliserad röd armé för att tillsammans med politisk mobilisering av alla förtryckta, inklusive de marockanska kolonialtrupper som värvats till Francos led, för ett ”revolutionärt krig”. Inte som den republikanska regeringens strävan att med hjälp av spanska kommunistpartiet avveckla den arbetar-och bonderevolution som inletts 1936, utan fullfölja den.
Flera sektioner av Fjärde Internationalen splittrades under det nya världskriget, bland annat den franska, mellan dem som förespråkade nationellt försvarskrig mot den tyska ockupationen och dem som förespråkade klassolidaritet mellan tyska och franska arbetare med och utan uniform – enligt samma modell som under det första världskrigets antimilitarism.
Det andra världskriget och efterföljande kalla kriget mellan öst och väst lämnade inte mycket utrymme för något av de olika spåren i den äldre antimilitarismen. Men om man ser antimilitarism som uttryck för ett bredare motstånd mot krig och militära rustningar återuppstod den i form av kvinno- och fredsrörelsers protester mot kärnvapen och den så kallade terrorbalansen på 1950- och 60-talet. På sätt och vis kan den också spåras i protesterna mot imperialistiska krig som i Vietnam och Angola där den gamla klasspolitiska antimilitarismen förlängdes till en antiimperialistisk antimilitarism, mot den egna statens militärmakt och till och med, som i den gamla defaitismen, strävan efter den egna statens nederlag.
Till det kom värnpliktsvägran och krigsvägran av den typ som i början av 1900-talet förenade vad som då kallades ”försvarsnihilister” med de olika typerna av antimilitarism. Den rent klasspolitiska antimilitarismen av den kommunistiska typen från 1920-talet, återuppstod i vår egen lilla rörelse där för precis femtio år sedan, 1974, veckotidningen Internationalens förstasidesrubrik löd ”Lär dig skjuta men vägra dö för fosterlandet”. Den resolution som då hade antagits av vår föregångare RMF, hade parollen ”Inte en man inte ett öre till det borgerliga klassförsvaret”, men propagerade samtidigt inte alls för värnpliktsvägran, utan tvärtom för att bygga det soldatfackliga arbetet med syfte att försvaga just de borgerliga strukturerna i krigsmakten och stärka de meniga soldaternas ställning och indirekt arbetarklassens.
Vad är då antimilitarism idag? Kanske framförallt motstånd mot militära rustningar, kärnvapen och (för vår del i Sverige) motstånd mot NATO-medlemskap och amerikanska eller andra militärbaser här.
Eller är antimilitarismen överspelad, som under 1930-talets kamp mot fascismen, i ett Europa som hotas av Putinregimens invasion av Ukraina och där vi alla behöver bli ”proletärmilitarister” i en tid då världens öden avgörs, som under andra världskriget på slagfälten?
Låt oss hoppas att vi ännu inte är där.
Inlägget Vad är socialistisk antimilitarism? dök först upp på Internationalen.