Einstein – strebern, ikonen och flyktingen
Det var på gymnasiet som Albert Einstein stormade in i mitt liv och grusade mina framtidsplaner. I fantasin var jag på väg mot en välbetald karriär som fysiker eller ingenjör, men hans teorier fick gymnasiefysiken att framstå i all sin futtighet. Det blev filosofi i stället.
Alla har sin Einstein. Precis som nätet kryllar av hans citat och aforismer cirkulerar också en mängd bilder, vissa sanna, andra påhittade. I Walter Isaacsons omfattande biografi Einstein på 768 sidor, nyligen utgiven på svenska för första gången av Fri tanke förlag, finns det nog med stoff för att kunna bygga sin egen favoritbild av geniet.
Låt mig ge tre favoriter.
Den judiske flyktingen
Albert Einstein, född i Ulm 1879, ska ha stött på antisemitism redan i skolan, något som blev än mer kännbart när han senare skulle söka jobb. Och ju fastare grepp som nazismen fick, desto värre blev antisemitismen från kollegorna. 1933 sparkades han under förnedrande former – av akademins respekterade rektor, självaste Max Planck – ut ur den preussiska vetenskapsakademien. Samma vår tvingades han fly Europa.
Den tro han hittar tillbaka till som vuxen verkar främst ha haft Spinoza, med sin rationalistiska panteism, som förebild
Hela livet vägrade han att anpassa sig till de fördomar som det kristet nationalistiska Europa visade mot honom. Uppvuxen i en sekulär familj blev han starkt religiös som barn, men hade vid tolv års ålder tagit avstånd från religionen. Den tro han hittar tillbaka till som vuxen verkar främst ha haft Spinoza, med sin rationalistiska panteism, som förebild.
Akademins motstånd mot att acceptera ett nytt vetenskapligt paradigm etablerades tidigt och blandades ivrigt ihop med det eskalerande judehatet. Med den framväxande nazismen som mörk fond började flera fysiker kampanja mot Einsteins teorier: ”judisk arrogans”, ”förgiftande av tyskt tänkande”, ”vetenskaplig dadaism”.
Drevet hade också ett namn – Föreningen för tyska forskare för bevarandet av den rena vetenskapen – och bekämpade det judiska abstrakta tänkandet som rörelsen såg som ett hot mot den mer passande empiriska forskningen. I centrum för förtalskampanjen stod Einstein och hans relativitetsteori.
Självklart måste livet av omvälvningar ha format hans tänkande – både det naturvetenskapliga och det politiska.
Strebern
Ryktena om att Einsteins första fru Mileva Marić bidragit till hans forskningsgenombrott menar Isaacson att det är svårt att säga något definitivt om. Vad som däremot framkommer då och då i boken är bilden av Einstein som oförmögen att ge de forskarna han bygger sitt arbete på ett erkännande. I sina verk ger Einstein gärna bilden av att hans resonemang uppstått ur tomma intet på hans kammare.
Men forskning är ett långsamt och kollektivt fält där framsteg – även i Einsteins fall, visar Isaacson flera gånger – bygger på föregångares och kollegors slit.
Outsidern
Einsteins mest produktiva år är 1905, när han skriver fem banbrytande artiklar som förändrar fysikfältet i grunden. En av artiklarna är relativitetsteorin, med den välkända formeln E=mc2. När han skrev uppsatserna jobbade han på Patentverket i Bern, ett jobb han fick efter ett tröstlöst antal ansökningar inom akademin som avslagits.
Ett skäl, förutom antisemitismen, att knipa en tjänst kan ha orsakats av hans auktoritetsförakt, en egenskap som var värdefull i den intellektuella processen i att ifrågasätta fysikens etablerade sanningar men som däremot fungerade sämre i sociala sammanhang.
Likt en kvark vägrade Einstein leva ett förutsägbart liv
Efter relativitetsteorin avtog hans radikala tänkande, något som Isaacsons biografi antyder kan ha haft att göra med det som i dag utgör det kanske största hotet mot den fria forskningen och som redan då, började göra sig gällande. Det vill säga något liknande det som i dag benämns new public management-styrning i offentlig sektor.
Om dessa Einsteiner inte passar dig bjuder boken på många fler. Likt en kvark vägrade Einstein leva ett förutsägbart liv, och Isaacson gör det rättvisa.