Det är midnatt, solen lyser. Hårda beats kommer från stora scenen, som har intagits av DJ Shub, gudfadern av mikrogenren powwowstep, där elektronisk dansmusik blandas med urfolks musikaliska traditioner.

För sista gången i år strömmar människor från alla delar av festivalområdet till dess hjärta mitt i dalgången. Gräsmattan framför scenen blir till dansgolv, med spralliga ungdomar och förtjusta besökare i medelåldern som återupplever sin ungdom. Ett gäng konstaterar att det här var häftigare än alla rejvfester de har varit på. Några timmar senare är årets Riddu Riđđu slut.

När skyltar med samiska ortnamn dök upp sköt människor på dem tills namnen inte längre syntes

Festivalen äger rum i Kåfjords kommun, 100 kilometer öster om Tromsö, och är en av världens största urfolksfestivaler. Början var blygsam. År 1991 arrangerade en grupp samiska ungdomar ”kulturdagar” i kommunen, vilket deltagare beskriver som en grillfest med lite musik. I dag samlar festivalen flera tusen besökare. Utöver konserter finns det filmvisningar, konstutställningar, panelsamtal, kurser i samiska och hantverk samt en egen barnfestival.

Många av Kåfjords invånare räknas som sjösamer, likt majoriteten av Norges samiska befolkning. Sjösamer drabbades särskilt hårt av den så kallade förnorskningen som kungen Harald V officiellt bad om ursäkt för år 1997. Initiativtagarna till Riddu Riđđu ville återuppliva områdets samiska kultur, med inspiration från den samiska proteströrelsen mot Altakraftverket i slutet på 1970-talet, då samer ockuperade torget utanför Stortinget i Oslo. Riddu Riđđu är nordsamiska och betyder ”liten storm vid kusten”.
En åskådare dansar med till musiken. Foto: Sara Aarøen Lien.
Kommunens icke-samiska befolkning var skeptisk i början. När skyltar med samiska ortnamn dök upp sköt människor på dem tills namnen inte längre syntes. Men festivalens framgångar kunde inte stoppas. Det kom allt fler besökare och snart flyttades evenemanget till ett större område där det idag finns en permanent scen, kåtor, ett långhus av nordamerikanska urfolket Nisga’a som används för filmvisningar och Centret för nordliga folk med mötesrum, bibliotek och kultursal.

Festivalen känns som en blandning av familjeträff, torgdag och rockfestival. På marknaden säljs knivar, renkött och kläder med festivalens logotyp. Samer i kolt minglar med norrmän i friluftskläder, studenter som läser urfolksstudier på Tromsös universitet och volontärer från hela världen, inklusive Colombia och Brasilien. Artisterna som hade rest längst var metalbandet Shepherds Reign, vars medlemmar bor i Nya Zeeland och har sina rötter främst i Samoa.

De internationella gästerna är viktiga för festivalen. Jeremy Dutcher (bilden), som tillhör Wolastoqiyik-folket i Kanada, gästade Riddu Riđđu för andra gången. Hans aktuella skiva Motewolonuwok är nominerad till Kanadas Polaris Music Prize för årets bästa album.

Dutcher pratar varmt om Riddu Riđđu:

– Festivalen är unik. Den firar urfolk världen över. Det finns mycket kraft i när vi samlas på detta sätt. Vi skapar ett mikrokosmos som är finare än det vi ser utanför. Det visar hur världen kunde se ut, säger han till Flamman.

Varje år utser festivalledningen ett nordligt urfolk som får särskild uppmärksamhet. I år står queert urfolk i centrum. Festivalchefen Sajje Solbakk förklarar valet för Flamman:

– Vi har hört från flera urfolkskonstnärer att de inte hade samma möjlighet att leva av konsten som icke-queera har. Det berörde mig, och som en av de största arrangörerna i Sápmi känner jag att vi har ett ansvar för att göra queera urfolkskonstnärer mer synliga.

I årets program finns bland annat dragshowen Indigenous Drag Excellence XXL, med artister från tre kontinenter.

Sápmi hade två av sina största artister på plats. Mari Boine har varit en musikalisk ambassadör för Sápmi i många år. Ella Marie Hætta Isaksen (bilden) är det mest kända ansiktet för en ny generation av samiska aktivister. Hon gjorde sin solodebut under årets festival efter att ha spelat flera år med bandet Isák.

Isaksen spelar också huvudrollen i filmen Ellos eatnu – Låt älven leva (2023), som handlar om protesterna mot Altakraftverket. Isaksen var med när olje- och energiministeriet i Oslo ockuperades under våren 2023 i protest mot vindkraftsanläggningarna på halvön Fosen, som enligt en uppmärksammad dom i Norges högsta domstol kränker samernas rättigheter som urfolk. Under hennes uppträdande på festivalen visade storskärmen bakom henne bilder från protestaktionerna.

När Flamman pratar med Isaksen under festivalen säger hon att Riddu Riđđu har ”förändrat spelreglerna totalt” för det sjösamiska samhället.

– Riddu Riđđu har etablerat sig både som en viktig mötesplats för urfolk och en viktig scen för samiska artister att visa upp sig. Det är kul att det blev så, med tanke på att den startades som ett litet evenemang arrangerat av ungdomar.

Politiken är ständigt närvarande under festivalen. Alldeles för närvarande, menar somliga. Under förra årets festival uppstod en debatt kring den kurs i civil olydnad som anordnades på festivalområdet. Enligt Sajje Solbakk var kursen egentligen inget nytt, men den annonserades mer öppet för att skapa debatt.

Vi skapar ett mikrokosmos som är finare än det vi ser utanför. Det visar hur världen kunde se ut

– Vi kände att det var viktigt eftersom civil olydnad präglar våra ungdomars liv i så stor grad.

Att festivalen alltid har varit politiskt finns det inget tvivel om, menar Solbakk.

– Riddu Riđđu startade som en aktiviströrelse och har fortsatt att vara det. Hela själen hos festivalen är det samepolitiska. Vi tar tempen på det som sker i vårt eget samhälle och tar det ett steg framåt.

Isaksen deltog också i ett panelsamtal med aktivistveteranen Niillas Somby, som var en drivande figur i protesterna mot Altakraftverket. Han förlorade en arm och ett öga under en misslyckad aktion vid en bro som ledde till byggarbetsplatsen. Sprängladdningen som hade transporterats på snöskoter exploderade för tidigt.

I väntan på rättegången lyckades Somby fly Norge. Med hjälp av ett internationellt nätverk av urfolksaktivister tog han sig till Kanada, där han gömdes och adopterades av urfolket Nuxalk. Han återvände till Norge bara några år senare när det stod klart att han inte skulle vara tvungen att avtjäna ett långt fängelsestraff.

I den fullsatta kultursalen i Centret for nordliga folk pratar Isaksen och Somby om hur den samiska proteströrelsen lever vidare genom olika generationer. Somby visar sig kritisk mot utvecklingarna efter proteströrelsen mot Altakraftverket. Han tycker inte att samerna har vunnit så mycket som det ofta framställs, utan att samiska politiker har blivit lurade. Samer saknar fortfarande kontroll över sina marker och de samiska parlamenten har ingen politisk makt.
På campingen finns utrymme för samtal. Foto: Ørjan Marakatt Bertelsen.
Isaksen berättar att det var en stor sorg när hon på lediga dagar under inspelningen av Låt älven leva åkte till protestlägret mot den planerade koppargruvan i Repparfjorden. ”Det kändes som att inget hade ändrats.” Somby menar att det som ger honom hopp är den nya generationen av samiska aktivister.

Trots att politiken är central för festivalen är det ingen brist på festandet. Mitt i juli blir det svårt att avgöra vilken tid det är norr om polarcirkeln. Den som kryper ur sitt tält klockan sju på morgonen träffar knappt några nyvakna människor, men desto fler som aldrig ens har lagt sig.

Många sitter vid lägereldar hela natten, spelar musik, pratar och skrattar. Behöver man en god natts sömn får man dra till familjecampingen en bit utanför själva festivalområdet.

Ett viktigt samtalsämne under festivalen är den ”gröna kolonialismen” som diskuteras flitigt inom samiska kretsar även i Sverige. Aktivister menar att Sápmis kolonisering fortsätter under täckmanteln av den gröna omställningen. Det gäller vindkraftsanläggningar lika mycket som gruvor som ska utvinna material för bilbatterier eller solpaneler.

I Sverige utlovas ett ekonomiskt uppsving med tiotusentals nya jobb på grund av industrisatsningar som Northvolt i Skellefteå, och Norrlands befolkning förväntas öka med 100 000. Jättefynden av sällsynta jordartsmetaller i LKAB:s gruva i Kiruna ska dessutom bidra till att Europas gröna omställning blir mindre beroende av Kina.

Demokratin urholkas när en minoritet inte ska ha betydelse just för att den är en minoritet

Samiska aktivister menar dock att detta tränger bort renskötarna från sina traditionella betesmarker. Ella Marie Hætta Isaksen reagerar starkt på argumenten.

– Jag tar illa vid mig. Demokratin urholkas när en minoritet inte ska ha betydelse just för att den är en minoritet. Det är fortsättningen av assimilationspolitiken. Det blir också groteskt: först går de nordiska staterna så långt med att utrota det samiska folket att det inte finns många renskötare kvar i vissa områden, och sen säger de, ”Okej, nu när ni är så få, så kan vi lika gärna avveckla hela grejen.”

I Norge har sametinget precis stämt den norska regeringen över den så kallade elektrifieringen av Melkøya nordväst om Hammerfest. Nästan hela ön täcks av en naturgasterminal som regeringen menar behöver mer energi. Sametinget är rädda för enorma ingrepp i området.

Det kommer utan tvekan att diskuteras på Riddu Riđđu 2025. Precis som det kommer att dansas och festas.

flamman.se/samisk-kulturfestiv…

VI HYLLAR | Internationalen
Så många tusentals timmar, så många samtal, råd och redigeringar, så många tacksamma skribenter och socialister. ”Jag var metallare och kom direkt från fabriken, kunde ingenting om journalistik, men Gunvor lärde mig bit för bit, läste noga mina manus och framförallt, tog sig tid.” Peter Lindgren värvades i början av 1980-talet till veckotidningen Internationalen från ASEA i Västerås. Likt så många andra fick han Gunvor Karlström som läromästare och är ett av alla exempel på Marco Espvalls ord: ”Så många fick sin journalistiska grundutbildning av Gunvor. Hon lärde mig otroligt mycket om journalistik och textkritik. Hon höll oss under armarna och hjälpte oss att göra artikla av utkast. Tålmodig och noggrann.” Hon kunde ”förvandla de mest omöjliga texter till guld”, säger Kjelle Pettersson som arbetade tillsammans med Gunvor på Internationalens redaktion i över tjugo år.

Marco ersatte Gunvor som chefredaktör 2014 då Gunvor Karlström som nu fyller 80 gick i pension. Då hade Gunvor kämpat för SP och dess föregångare sedan tiden i Bromma Röda Cirkel 1970.

– Det var på hösten det året jag och Gunvor gick med i den studiecirkel i marxism som du ledde och arrangerades av den lilla gruppen Revolutionära Marxister, RM, i Stockholm. Samma höst deltog vi på Fjärde Internationalens stora massmöte i Bryssel på temat ”Nej till EEC (som EU hette då) – för ett rött Europa”. Det gjorde stort intryck och våren 1971 gick vi med i det nybildade RMF som var svenska sektion av Fjärde Internationalen.

Det är författaren Gunnar Wall, Gunvors partner under flera unga år, som berättar. Jag hade själv tagit initiativ till en studiecirkel i revolutionär marxism och Gunvor och Gunnar hörde till de första deltagarna av säkert ett trettiotal unga i Stockholms västerort. Anteckningar från cirkelmötena avslöjar att Gunvor och Gunnar tillhörde de flitigast deltagarna.

Gunvor föddes i Stockholm, berättar Gunnar, men genom faderns jobb flyttade familjen till Belgien där hon växte upp och gick i flickskola i Bryssel. Franska blev hennes andraspråk och hennes bildning beskrivs ofta som klassisk. ”Hon är den mest språkbegåvade människa jag träffat”, säger Kjell Pettersson.

Hon pluggade pedagogik, vid ”peddan” på Stockholms universitet och studerade på Journalisthögskolan i mitten av 1970-talet, praktiserade på Sörmlands Nyheter och DN:s förortsbilagor innan de många åren på Internationalen inleddes, först som redaktionssekreterare, sedan som chefredaktör.

Så Gunvor var med hela vägen från hantverksysslet med sidritning på papper, sättning, vaxade remsor, typometrar och skalpeller, repro och plåtar till Norrtäljetryckeriet under sena nätter till genombrottet för det digitala, till en början med bara ”Macar” på 1 megabyte… För att inte tala om vägen genom den ständiga kampen för upplagan, de ekonomiska svårigheterna, förlusten och återvinningen av presstödet och de ständiga brandkårsutryckningarna med insamlingar och ekonomiska – för att inte tala om personella – nedskärningar. ”På grund av den svåra ekonomiska situationen för Internationalen och de låga ersättningarna tvingades Gunvor arbeta inom vården på nätterna och på Internationalen dagtid”, fortsätter Gunnar.

Under 1970-talet hade de båda under en tioårsperiod organiserat kollektivet ”Kulturens vagga” i ett kråkslott i Täby norr om Stockholm där många socialister under perioder delade husrum och arbetsuppgifter. Genom fester samlade de in pengar för internationell solidaritet och flyktingar från andra länder kunde få tak över huvudet. Lite senare träffade hon Jesus Huaman, revolutionär flykting från Peru och fick dottern Ebba Elena, som på 2000-talet under flera år var den stridbara ordföranden Vänsterpartiets Stockholmsdistrikt, likt sin mor präglad av en stark avsky mot klassorättvisor och förtryck – för att inte tala om mot uppblåsta egon hos makthavare i stort och smått.

– Hon gillade inte att framhäva sig själv och blev besviken när det skedde även bland kamrater hon ville respektera, säger Gunnar.
– Hon var väldigt mild och vänlig när hon redigerade omöjliga texter, påminner Kjelle.
– Jamen, hon kunde ju också bli så väldigt arg, mot orättvisor och överklassfasoner, tillägger Gunnar.

Vad som ständigt återkommer från kamrater på redaktionen och i SP under de många årtionden Gunvor var aktiv är inte bara hennes varsamma handledning utan också stora kunnande och ”otroliga beläsenhet”. ”Hon läser alltid, mycket och fort”, säger Gunnar. ”Hennes språkförmåga och samhällsengagemang”, var den röda tråden i hennes årtionden på Internationalen.

Nyligen gick Jesus bort och Gunvor lever ensam men med nära kontakt med dottern Ebba Elena och hennes man Mattias Bernhardsson. Dock utan alla djuren, ja det menageri av fiskar, fåglar och marsvin som fick härbärge på Vintrosagatan.

Till fredagens födelsedag är det många forna kollegor och läsare som sänder en ”Varm, röd grattishälsning, med massor av kramar för allt socialistiskt slit genom åren!”

Ur några av hälsningarna:

”En enorm varm hälsning för ett liv i mänsklighetens och kampens tjänst!”. (Mark Comerford). ”Skriver verkligen under röda hälsningar till denna kämpe. GRATTIS, med palestinska hälsningar från Malmö (Alex Fuentes). ”Ett stort grattis Gunvor från Socialistisk Politik i Göteborg!” (Magnus Johansson). ” Är gärna med på ett gemensamt grattis till Gunvor. Vi gick i parallellklass på Journalisthögskolan, så där jag först träffade henne. Sen senare så klart på Intis.” (Lars Herneklint). ”Jag vill gärna vara med på en röd grattishälsning till Gunvor Karlström på hennes 80-årsdag. Jag tänker mest på Gunvor i samband med Gotland och det socialistiska ’sommarkollo’ på Snauvalds vid Västergarn som Lars Lundström och Eva Broman drev under 1980-talet. Gunvor for alltid första dagen av vistelsen till biblioteket i Klintehamn och lånade en packe med böcker som hon sedan satt i skuggan och läste. Under tiden lekte våra barn.” (Anders Fraurud).

Hans Bergstedt, Håkan Blomqvist, Mark Comerford, Marco Espvall, Anders Fraurud, Erik Dahlrot, Åke Eriksson, Alex Fuentes, Ingmari Gidén, Ellika Hammarlund, Lars Henriksson, Lasse Herneklint, Magnus Johansson, Anders Karlsson, Per Olof Larsson, Ken Lewis, Eva Nikell, Kjell Pettersson, Maria Sundvall, Stefan Torneld, Gunnar Wall, Solweig Wall Ellström, Benny Åsman, Kjell Östberg

Eva Nikell:

Gunvor! Mitt första intryck av dig var att du var en rolig människa. Djupt okonventionell. Med en förtätad humor som ofta anknöt till det ironiska i nyhetstillvaron. Det var på Internationalens redaktion, vi hade säkert träffats även tidigare, men det är därifrån mina främsta minnen av dig härstammar.

Du var ju också en mycket gedigen journalist som ofta hittade en annorlunda vinkling på de frågeställningar och händelser vi skulle bevaka. Och du hade ett alldeles eget arbetssätt med texterna som jag minns än idag.

Själv har jag alltid arbetat så att jag grunnat inne i huvudet på en skrividé tills en rubrik, och helst också en ingress, utkristalliserat sig. Sedan kunde jag skriva och då gick det fort, ofta utan en massa ändringar. Ditt sätt var helt annorlunda – du skrev mängder med olika brottstycken och delar av en text, lite huller om buller. Alla tankar som skulle vara med artikeln samlades på 3-5 rader var. Sedan började du pussla med dem, prövade ordningen, ändrade, skrev om det som inte passade in, och den färdiga artikeln växte fram. Det verkade ibland planlöst men jag är säker på att du hade en strategi och jobbade mycket medvetet med metoden. Effektivt var det i alla fall.

Ditt liv har handlat i hög grad om Sverige och Latinamerika, och du har alltid varit obrottsligt trogen förtryckta människors kamp överallt där du såg den. Beläst som få, ständigt uppdaterad på de viktigaste världshändelserna.

Kära Gunvor, stort Grattis på din 80-årsdag! Må du få många fler fina år med läsande och skrivande, barn och familj – och politiken så klart!

Kramar, redaktör Eva

BILD Eva och Gunvor

Inlägget Internationalens läromästare Gunvor Karlström fyller 80 dök först upp på Internationalen.

Det var på gymnasiet som Albert Einstein stormade in i mitt liv och grusade mina framtidsplaner. I fantasin var jag på väg mot en välbetald karriär som fysiker eller ingenjör, men hans teorier fick gymnasiefysiken att framstå i all sin futtighet. Det blev filosofi i stället.

Alla har sin Einstein. Precis som nätet kryllar av hans citat och aforismer cirkulerar också en mängd bilder, vissa sanna, andra påhittade. I Walter Isaacsons omfattande biografi Einstein på 768 sidor, nyligen utgiven på svenska för första gången av Fri tanke förlag, finns det nog med stoff för att kunna bygga sin egen favoritbild av geniet.

Låt mig ge tre favoriter.

Den judiske flyktingen

Albert Einstein, född i Ulm 1879, ska ha stött på antisemitism redan i skolan, något som blev än mer kännbart när han senare skulle söka jobb. Och ju fastare grepp som nazismen fick, desto värre blev antisemitismen från kollegorna. 1933 sparkades han under förnedrande former – av akademins respekterade rektor, självaste Max Planck – ut ur den preussiska vetenskapsakademien. Samma vår tvingades han fly Europa.

Den tro han hittar tillbaka till som vuxen verkar främst ha haft Spinoza, med sin rationalistiska panteism, som förebild

Hela livet vägrade han att anpassa sig till de fördomar som det kristet nationalistiska Europa visade mot honom. Uppvuxen i en sekulär familj blev han starkt religiös som barn, men hade vid tolv års ålder tagit avstånd från religionen. Den tro han hittar tillbaka till som vuxen verkar främst ha haft Spinoza, med sin rationalistiska panteism, som förebild.

Akademins motstånd mot att acceptera ett nytt vetenskapligt paradigm etablerades tidigt och blandades ivrigt ihop med det eskalerande judehatet. Med den framväxande nazismen som mörk fond började flera fysiker kampanja mot Einsteins teorier: ”judisk arrogans”, ”förgiftande av tyskt tänkande”, ”vetenskaplig dadaism”.

Drevet hade också ett namn – Föreningen för tyska forskare för bevarandet av den rena vetenskapen – och bekämpade det judiska abstrakta tänkandet som rörelsen såg som ett hot mot den mer passande empiriska forskningen. I centrum för förtalskampanjen stod Einstein och hans relativitetsteori.

Självklart måste livet av omvälvningar ha format hans tänkande – både det naturvetenskapliga och det politiska.

Strebern

Ryktena om att Einsteins första fru Mileva Marić bidragit till hans forskningsgenombrott menar Isaacson att det är svårt att säga något definitivt om. Vad som däremot framkommer då och då i boken är bilden av Einstein som oförmögen att ge de forskarna han bygger sitt arbete på ett erkännande. I sina verk ger Einstein gärna bilden av att hans resonemang uppstått ur tomma intet på hans kammare.

Men forskning är ett långsamt och kollektivt fält där framsteg – även i Einsteins fall, visar Isaacson flera gånger – bygger på föregångares och kollegors slit.

Outsidern

Einsteins mest produktiva år är 1905, när han skriver fem banbrytande artiklar som förändrar fysikfältet i grunden. En av artiklarna är relativitetsteorin, med den välkända formeln E=mc2. När han skrev uppsatserna jobbade han på Patentverket i Bern, ett jobb han fick efter ett tröstlöst antal ansökningar inom akademin som avslagits.

Ett skäl, förutom antisemitismen, att knipa en tjänst kan ha orsakats av hans auktoritetsförakt, en egenskap som var värdefull i den intellektuella processen i att ifrågasätta fysikens etablerade sanningar men som däremot fungerade sämre i sociala sammanhang.

Likt en kvark vägrade Einstein leva ett förutsägbart liv

Efter relativitetsteorin avtog hans radikala tänkande, något som Isaacsons biografi antyder kan ha haft att göra med det som i dag utgör det kanske största hotet mot den fria forskningen och som redan då, började göra sig gällande. Det vill säga något liknande det som i dag benämns new public management-styrning i offentlig sektor.

Om dessa Einsteiner inte passar dig bjuder boken på många fler. Likt en kvark vägrade Einstein leva ett förutsägbart liv, och Isaacson gör det rättvisa.

flamman.se/einstein-strebern-i…

Att extremhögern är emot klimatomställning är ingen nyhet och att förneka klimatkrisen är en vanlig hållning på den kanten. Verkliga händelser, ödesdigra naturkatastrofer, förklaras som medvetna manipulationer. Skulden läggs på regeringar – som inte är höger – och deras speciella hatobjekt klimataktivisterna. Stor förödelse har orsakats av allt vanligare översvämningar, torka och skogsbränder. Därför gör extremhögerns trollfabriker osann propaganda.

Det verkar inte som att du är inloggad!

Logga in för att läsa hela artikeln.

Användarnamn eller e-postadress
Lösenord
Kom ihåg mig
Logga in

• Registrera
• Glömt ditt lösenord?

Inlägget Desinformation och trollfabriker dök först upp på Internationalen.

Sedan 2018 har Lorena Delgado varit ordinarie riksdagsledamot, invald för Stockholmskommuns valkrets. Lorena representerar Vänsterpartiet och är både en vanlig och på samma gång mycket ovanlig riksdagsledamot. Lorena är ovanlig i den bemärkelse att hon inte bara sitter i riksdagen utan framförallt utmärker sig som en ihärdig utomparlamentarisk aktivist. Lorena har sedan många år tillbaka varit bosatt i Skärholmen en förort i sydvästra Stockholm. Ena stunden ser man henne från riksdagens talarstol och i nästa stund på gator och torg med flygblad i högsta hugg. Internationalen har träffat Lorena.

Det verkar inte som att du är inloggad!

Logga in för att läsa hela artikeln.

Användarnamn eller e-postadress
Lösenord
Kom ihåg mig
Logga in

• Registrera
• Glömt ditt lösenord?

Inlägget Lorena Delgado: Rasisterna gynnar de rika dök först upp på Internationalen.

Antimilitarismens historia i arbetarrörelsen och vänstern borde hellre kallas ”antimilitarismernas” historia, eftersom det handlar om flera ganska olika inriktningar. Om detta skriver historikern Håkan Blomqvist. För den socialistiska vänstern har nämligen genom historien både vägrat, och velat ta till vapen.
FOKUS | Håkan Blomqvist
Pacifistiskt präglat motstånd mot militärt våld och krig, mot stående arméer och över huvud taget statligt våld och våld som politiska lösningar.

Eller motstånd mot just den borgerliga statens militärapparat, med den nationalism och det ”fosterlandsförsvar” som präglade den – medan ”folkbeväpning” och ”folkförsvar” i den franska revolutionens kölvatten inom den unga arbetarrörelsen sågs som legitimt, liksom i revolutionära uppror osv.

Inom arbetarrörelsen i bred mening existerade de här egentligen ganska olika inriktningarna tillsammans fram till första världskriget.

Å ena sidan var rörelsen inriktad på att socialismen var lika med fred och kunde därför samla också det pacifistiskt präglade krigsmotståndet. Å andra sidan var rörelsen klasspolitisk och anhängare av folkförsvar – och var därför inte principiellt motståndare till alla militära lösningar utan just den existerande härskande klassens.

Nej till den militära kapprustningen kring förra sekelskiftet och motstånd mot olika krigsprojekt för koloniala erövringar, eller mot Sveriges planerade krig mot Norge 1905, eller första Balkankriget 1912 osv var viktiga och kom efterhand att benämnas antimilitarism. Med översättningen till svenska av den radikale tyske socialdemokraten Karl Liebknechts stridsskrift till den socialistiska ungdomsrörelsen, ”Militarism och antimilitarism” 1908, kom en marxistiskt präglad antimilitarism som sökte förena den klasspolitiska och mer pacifistiskt betonade fredskampen att prägla den svenska vänstern inför första världskriget.

Ungsocialistisk antimilitarism, eller ”försvarsnihilism”, från tidigt 1900-tal.

Men stödet för ”folkbeväpning” var fortsatt starkt inom den unga arbetarrörelsen. Stöd åt Lincoln i nordamerikanska inbördeskriget mot slaveriet på 1860-talet, eller det polska upproret mot Tsarryssland 1864 eller andra befrielsekrig under den Första Internationalens dagar kunde knappast räknas in till den mer pacifistiska antimilitarismen. Marx ord vid det polska upproret befann sig långt ifrån något principiellt motstånd mot militära medel: ”Antingen kommer det asiatiska barbariet under ledning av moskoviterna att störta ned över Europa som en lavin, eller måste Europa återupprätta Polen och därigenom skydda sig självt mot Asien med en mur av tjugo miljoner hjältar för att vinna tid åt sin sociala omvandling.” Marxlärjungen Wilhelm Liebknecht pläderade några år senare i skriften ”Skall Europa bli kosackiskt?” för ett folkförsvar mot det ryska hotet. Och den tyska socialdemokratins pionjär August Bebels försäkrade i patriotiska ordalag mot antimilitaristiska förslag vid en av partiets kongresser i efter sekelskiftet 18-1900-talet, att han själv skulle axla geväret om Tyskland angreps av tsardömet. ”Ska vi föra krig mot den barbariska, erövringslystna tsarismen med omoderna vapen!”, löd ett argument från socialdemokratins högerflygel för stöd åt höjda militäranslag mot majoriteten som ännu några år före 1914 bestod av nedrustare. En sak de tyska socialdemokraterna dock kunde vara överens om var att en invasion av det ”efterblivna, brutala tsaristiska Ryssland”, oavsett omständigheterna, skulle bli ”ett arbetarkrig”. De män och kvinnor som hade ägnat sina liv åt att bygga upp den tyska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, skulle inte bara se på när det reaktionära Ryssland förstörde allt de hade uppnått. Rädslan för Ryssland, ”Europas gendarm” efter Napoleons nederlag, var verklig bland Tysklands socialister.

Med första världskriget 1914 drevs de två inriktningarna, antimilitarism i Liebknechts mening och ”folkförsvar” i Bebels, isär.

Fredrik Egefurs doktorsavhandling ”Gränslösa rörelser för fred 1889-1914” visar hur både den pacifistiskt orienterade fredsrörelsen och arbetarrörelsen slets isär och var oförmögna att stoppa krigsutbrottet 1914, trots att de tillsammans hade över fem miljoner medlemmar.

Det som Egefur kallar den ”borgerliga fredsrörelsen” (där svenska Freds- och skiljedomsföreningen ingick) slets mellan kristna principiella pacifister, kväkare och andra – och liberala fredsanhängare som accepterade fosterlandsförsvar men var anhängare av ”internationell skiljedom”.

På motsvarande sätt splittrades arbetarrörelsen. ”Folkförsvar” blev för den tyska socialdemokratin till fosterlandsförsvaret mot Tsarryssland – och de flesta andra socialistiska partier kom att stödja sina respektive nationella militära försvar medan den mer principiella antimilitarismen pressades långt tillbaka. För att åter växa med krigströttheten från 1916-17.

Med ryska revolutionen 1917, sovjetmakten, inbördeskriget och Röda armén blev antimilitarismen hos den socialistiska vänstern (som kom att bli kommunistisk), rent klasspolitisk. Antimilitarismen var defaitistisk (alltså likgiltig gentemot ”fosterlandsförsvaret”) i förhållande till den borgerliga statens militärmakt, (och där kunde antimilitarismen låta som förr, med pacifistiska argument av typ ”Sätt inte mordvapen i barnahänder”, ”Inte en man inte ett öre” osv) men inte defaitistisk mot arbetarstatens militärmakt där Röda armén nu framstod som det gamla ”folkförsvaret”.

Inom den reformistiska, socialdemokratiska arbetarrörelsen som från 1914 bejakade det nationella försvaret kom antimilitarism mer att handla om militära former, kadaverdisciplin, officersprivilegier, kostnader och slöseri och om att reformera krigsmakten till ett ”folkförsvar”.

På så sätt kunde olika typer av antimilitarism (som anhängarna uppfattade det) existera som ren klasspolitik hos kommunisterna och som reformsträvan hos socialdemokratin – men med samma socialistiska målsättning att i en framtid förena mänskligheten och avskaffa krigen.

Med fascismens framväxt under 1920- och 30-talet, spanska inbördeskriget från 1936 och Hitlers krig kan man nog säga att sekelskiftets antimilitarism dog ut i arbetarrörelsen. När det handlade om krig på liv och död, inte bara om fosterlandet utan om arbetarrörelsens (och arbetarstatens) egen existens kom ”folkbeväpnings”- och ”folkförsvarets” inriktning att ta över mot allt principiellt icke-våld och defaitism.

Vänsterpartier som höll fast vid sitt antimilitaristiska motstånd mot statliga krigsmakter och ”det borgerliga klassförsvaret” inte bara marginaliserades, utan anklagades för att svika antifascismen och hjälpa Hitler – och splittrades eller reducerades till obetydlighet (jag har ju i boken om Nils Flyg följt det svenska socialistpartis hemska utveckling – men också den svenska syndikalistiska rörelsen där SAC även under spanska inbördeskriget höll fast vid sin antimilitarism mot militärt våld medan ungdomsförbundet mobiliserade frivilliga till republiken – och sedan till Finland mot det sovjetiska anfallet 1939).

Beväpna arbetarklassen. Syndikalistiska ungdomsförbundet tog under andra världskriget avstånd från sin moderorganisation SAC:s antimilitarism.

Inom Fjärde Internationalen kom Leo Trotskij innan han mördades 1940 att vända sig emot talet om antimilitarism inom rörelsen och istället använda termen ”proletär militarism” som en klasspolitisk formulering om att delta i kriget mot fascismen med strävan efter ”proletärt” eller socialistiskt ledarskap för den kampen. Trotskij som ju byggt upp och anfört den Röda armén under det ryska inbördeskriget 1918-21 hade ingenting till övers för en pacifistiskt anstruken antimilitarism. Under spanska inbördeskriget 1936-38 hade han också hårt angripit idéer om att lokalt rotade demokratiska arbetarmiliser skulle kunna besegra Francos krigsmakt som med stöd av Nazityskland och Italien förfogade över modernt krigsmateriel och effektiv centraliserad organisation. Istället för lokala frivilligförband krävdes en centraliserad röd armé för att tillsammans med politisk mobilisering av alla förtryckta, inklusive de marockanska kolonialtrupper som värvats till Francos led, för ett ”revolutionärt krig”. Inte som den republikanska regeringens strävan att med hjälp av spanska kommunistpartiet avveckla den arbetar-och bonderevolution som inletts 1936, utan fullfölja den.

Flera sektioner av Fjärde Internationalen splittrades under det nya världskriget, bland annat den franska, mellan dem som förespråkade nationellt försvarskrig mot den tyska ockupationen och dem som förespråkade klassolidaritet mellan tyska och franska arbetare med och utan uniform – enligt samma modell som under det första världskrigets antimilitarism.

Det andra världskriget och efterföljande kalla kriget mellan öst och väst lämnade inte mycket utrymme för något av de olika spåren i den äldre antimilitarismen. Men om man ser antimilitarism som uttryck för ett bredare motstånd mot krig och militära rustningar återuppstod den i form av kvinno- och fredsrörelsers protester mot kärnvapen och den så kallade terrorbalansen på 1950- och 60-talet. På sätt och vis kan den också spåras i protesterna mot imperialistiska krig som i Vietnam och Angola där den gamla klasspolitiska antimilitarismen förlängdes till en antiimperialistisk antimilitarism, mot den egna statens militärmakt och till och med, som i den gamla defaitismen, strävan efter den egna statens nederlag.

Till det kom värnpliktsvägran och krigsvägran av den typ som i början av 1900-talet förenade vad som då kallades ”försvarsnihilister” med de olika typerna av antimilitarism. Den rent klasspolitiska antimilitarismen av den kommunistiska typen från 1920-talet, återuppstod i vår egen lilla rörelse där för precis femtio år sedan, 1974, veckotidningen Internationalens förstasidesrubrik löd ”Lär dig skjuta men vägra dö för fosterlandet”. Den resolution som då hade antagits av vår föregångare RMF, hade parollen ”Inte en man inte ett öre till det borgerliga klassförsvaret”, men propagerade samtidigt inte alls för värnpliktsvägran, utan tvärtom för att bygga det soldatfackliga arbetet med syfte att försvaga just de borgerliga strukturerna i krigsmakten och stärka de meniga soldaternas ställning och indirekt arbetarklassens.

Värnpliktsfacklig kamp blev under 1970-talet ett sätt att försöka stärka de meniga soldaterna gentemot det militära etablissemanget.

Vad är då antimilitarism idag? Kanske framförallt motstånd mot militära rustningar, kärnvapen och (för vår del i Sverige) motstånd mot NATO-medlemskap och amerikanska eller andra militärbaser här.

Eller är antimilitarismen överspelad, som under 1930-talets kamp mot fascismen, i ett Europa som hotas av Putinregimens invasion av Ukraina och där vi alla behöver bli ”proletärmilitarister” i en tid då världens öden avgörs, som under andra världskriget på slagfälten?

Låt oss hoppas att vi ännu inte är där.

Inlägget Vad är socialistisk antimilitarism? dök först upp på Internationalen.