Att extremhögern är emot klimatomställning är ingen nyhet och att förneka klimatkrisen är en vanlig hållning på den kanten. Verkliga händelser, ödesdigra naturkatastrofer, förklaras som medvetna manipulationer. Skulden läggs på regeringar – som inte är höger – och deras speciella hatobjekt klimataktivisterna. Stor förödelse har orsakats av allt vanligare översvämningar, torka och skogsbränder. Därför gör extremhögerns trollfabriker osann propaganda.

Det verkar inte som att du är inloggad!

Logga in för att läsa hela artikeln.

Användarnamn eller e-postadress
Lösenord
Kom ihåg mig
Logga in

• Registrera
• Glömt ditt lösenord?

Inlägget Desinformation och trollfabriker dök först upp på Internationalen.

Sedan 2018 har Lorena Delgado varit ordinarie riksdagsledamot, invald för Stockholmskommuns valkrets. Lorena representerar Vänsterpartiet och är både en vanlig och på samma gång mycket ovanlig riksdagsledamot. Lorena är ovanlig i den bemärkelse att hon inte bara sitter i riksdagen utan framförallt utmärker sig som en ihärdig utomparlamentarisk aktivist. Lorena har sedan många år tillbaka varit bosatt i Skärholmen en förort i sydvästra Stockholm. Ena stunden ser man henne från riksdagens talarstol och i nästa stund på gator och torg med flygblad i högsta hugg. Internationalen har träffat Lorena.

Det verkar inte som att du är inloggad!

Logga in för att läsa hela artikeln.

Användarnamn eller e-postadress
Lösenord
Kom ihåg mig
Logga in

• Registrera
• Glömt ditt lösenord?

Inlägget Lorena Delgado: Rasisterna gynnar de rika dök först upp på Internationalen.

Antimilitarismens historia i arbetarrörelsen och vänstern borde hellre kallas ”antimilitarismernas” historia, eftersom det handlar om flera ganska olika inriktningar. Om detta skriver historikern Håkan Blomqvist. För den socialistiska vänstern har nämligen genom historien både vägrat, och velat ta till vapen.
FOKUS | Håkan Blomqvist
Pacifistiskt präglat motstånd mot militärt våld och krig, mot stående arméer och över huvud taget statligt våld och våld som politiska lösningar.

Eller motstånd mot just den borgerliga statens militärapparat, med den nationalism och det ”fosterlandsförsvar” som präglade den – medan ”folkbeväpning” och ”folkförsvar” i den franska revolutionens kölvatten inom den unga arbetarrörelsen sågs som legitimt, liksom i revolutionära uppror osv.

Inom arbetarrörelsen i bred mening existerade de här egentligen ganska olika inriktningarna tillsammans fram till första världskriget.

Å ena sidan var rörelsen inriktad på att socialismen var lika med fred och kunde därför samla också det pacifistiskt präglade krigsmotståndet. Å andra sidan var rörelsen klasspolitisk och anhängare av folkförsvar – och var därför inte principiellt motståndare till alla militära lösningar utan just den existerande härskande klassens.

Nej till den militära kapprustningen kring förra sekelskiftet och motstånd mot olika krigsprojekt för koloniala erövringar, eller mot Sveriges planerade krig mot Norge 1905, eller första Balkankriget 1912 osv var viktiga och kom efterhand att benämnas antimilitarism. Med översättningen till svenska av den radikale tyske socialdemokraten Karl Liebknechts stridsskrift till den socialistiska ungdomsrörelsen, ”Militarism och antimilitarism” 1908, kom en marxistiskt präglad antimilitarism som sökte förena den klasspolitiska och mer pacifistiskt betonade fredskampen att prägla den svenska vänstern inför första världskriget.

Ungsocialistisk antimilitarism, eller ”försvarsnihilism”, från tidigt 1900-tal.

Men stödet för ”folkbeväpning” var fortsatt starkt inom den unga arbetarrörelsen. Stöd åt Lincoln i nordamerikanska inbördeskriget mot slaveriet på 1860-talet, eller det polska upproret mot Tsarryssland 1864 eller andra befrielsekrig under den Första Internationalens dagar kunde knappast räknas in till den mer pacifistiska antimilitarismen. Marx ord vid det polska upproret befann sig långt ifrån något principiellt motstånd mot militära medel: ”Antingen kommer det asiatiska barbariet under ledning av moskoviterna att störta ned över Europa som en lavin, eller måste Europa återupprätta Polen och därigenom skydda sig självt mot Asien med en mur av tjugo miljoner hjältar för att vinna tid åt sin sociala omvandling.” Marxlärjungen Wilhelm Liebknecht pläderade några år senare i skriften ”Skall Europa bli kosackiskt?” för ett folkförsvar mot det ryska hotet. Och den tyska socialdemokratins pionjär August Bebels försäkrade i patriotiska ordalag mot antimilitaristiska förslag vid en av partiets kongresser i efter sekelskiftet 18-1900-talet, att han själv skulle axla geväret om Tyskland angreps av tsardömet. ”Ska vi föra krig mot den barbariska, erövringslystna tsarismen med omoderna vapen!”, löd ett argument från socialdemokratins högerflygel för stöd åt höjda militäranslag mot majoriteten som ännu några år före 1914 bestod av nedrustare. En sak de tyska socialdemokraterna dock kunde vara överens om var att en invasion av det ”efterblivna, brutala tsaristiska Ryssland”, oavsett omständigheterna, skulle bli ”ett arbetarkrig”. De män och kvinnor som hade ägnat sina liv åt att bygga upp den tyska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, skulle inte bara se på när det reaktionära Ryssland förstörde allt de hade uppnått. Rädslan för Ryssland, ”Europas gendarm” efter Napoleons nederlag, var verklig bland Tysklands socialister.

Med första världskriget 1914 drevs de två inriktningarna, antimilitarism i Liebknechts mening och ”folkförsvar” i Bebels, isär.

Fredrik Egefurs doktorsavhandling ”Gränslösa rörelser för fred 1889-1914” visar hur både den pacifistiskt orienterade fredsrörelsen och arbetarrörelsen slets isär och var oförmögna att stoppa krigsutbrottet 1914, trots att de tillsammans hade över fem miljoner medlemmar.

Det som Egefur kallar den ”borgerliga fredsrörelsen” (där svenska Freds- och skiljedomsföreningen ingick) slets mellan kristna principiella pacifister, kväkare och andra – och liberala fredsanhängare som accepterade fosterlandsförsvar men var anhängare av ”internationell skiljedom”.

På motsvarande sätt splittrades arbetarrörelsen. ”Folkförsvar” blev för den tyska socialdemokratin till fosterlandsförsvaret mot Tsarryssland – och de flesta andra socialistiska partier kom att stödja sina respektive nationella militära försvar medan den mer principiella antimilitarismen pressades långt tillbaka. För att åter växa med krigströttheten från 1916-17.

Med ryska revolutionen 1917, sovjetmakten, inbördeskriget och Röda armén blev antimilitarismen hos den socialistiska vänstern (som kom att bli kommunistisk), rent klasspolitisk. Antimilitarismen var defaitistisk (alltså likgiltig gentemot ”fosterlandsförsvaret”) i förhållande till den borgerliga statens militärmakt, (och där kunde antimilitarismen låta som förr, med pacifistiska argument av typ ”Sätt inte mordvapen i barnahänder”, ”Inte en man inte ett öre” osv) men inte defaitistisk mot arbetarstatens militärmakt där Röda armén nu framstod som det gamla ”folkförsvaret”.

Inom den reformistiska, socialdemokratiska arbetarrörelsen som från 1914 bejakade det nationella försvaret kom antimilitarism mer att handla om militära former, kadaverdisciplin, officersprivilegier, kostnader och slöseri och om att reformera krigsmakten till ett ”folkförsvar”.

På så sätt kunde olika typer av antimilitarism (som anhängarna uppfattade det) existera som ren klasspolitik hos kommunisterna och som reformsträvan hos socialdemokratin – men med samma socialistiska målsättning att i en framtid förena mänskligheten och avskaffa krigen.

Med fascismens framväxt under 1920- och 30-talet, spanska inbördeskriget från 1936 och Hitlers krig kan man nog säga att sekelskiftets antimilitarism dog ut i arbetarrörelsen. När det handlade om krig på liv och död, inte bara om fosterlandet utan om arbetarrörelsens (och arbetarstatens) egen existens kom ”folkbeväpnings”- och ”folkförsvarets” inriktning att ta över mot allt principiellt icke-våld och defaitism.

Vänsterpartier som höll fast vid sitt antimilitaristiska motstånd mot statliga krigsmakter och ”det borgerliga klassförsvaret” inte bara marginaliserades, utan anklagades för att svika antifascismen och hjälpa Hitler – och splittrades eller reducerades till obetydlighet (jag har ju i boken om Nils Flyg följt det svenska socialistpartis hemska utveckling – men också den svenska syndikalistiska rörelsen där SAC även under spanska inbördeskriget höll fast vid sin antimilitarism mot militärt våld medan ungdomsförbundet mobiliserade frivilliga till republiken – och sedan till Finland mot det sovjetiska anfallet 1939).

Beväpna arbetarklassen. Syndikalistiska ungdomsförbundet tog under andra världskriget avstånd från sin moderorganisation SAC:s antimilitarism.

Inom Fjärde Internationalen kom Leo Trotskij innan han mördades 1940 att vända sig emot talet om antimilitarism inom rörelsen och istället använda termen ”proletär militarism” som en klasspolitisk formulering om att delta i kriget mot fascismen med strävan efter ”proletärt” eller socialistiskt ledarskap för den kampen. Trotskij som ju byggt upp och anfört den Röda armén under det ryska inbördeskriget 1918-21 hade ingenting till övers för en pacifistiskt anstruken antimilitarism. Under spanska inbördeskriget 1936-38 hade han också hårt angripit idéer om att lokalt rotade demokratiska arbetarmiliser skulle kunna besegra Francos krigsmakt som med stöd av Nazityskland och Italien förfogade över modernt krigsmateriel och effektiv centraliserad organisation. Istället för lokala frivilligförband krävdes en centraliserad röd armé för att tillsammans med politisk mobilisering av alla förtryckta, inklusive de marockanska kolonialtrupper som värvats till Francos led, för ett ”revolutionärt krig”. Inte som den republikanska regeringens strävan att med hjälp av spanska kommunistpartiet avveckla den arbetar-och bonderevolution som inletts 1936, utan fullfölja den.

Flera sektioner av Fjärde Internationalen splittrades under det nya världskriget, bland annat den franska, mellan dem som förespråkade nationellt försvarskrig mot den tyska ockupationen och dem som förespråkade klassolidaritet mellan tyska och franska arbetare med och utan uniform – enligt samma modell som under det första världskrigets antimilitarism.

Det andra världskriget och efterföljande kalla kriget mellan öst och väst lämnade inte mycket utrymme för något av de olika spåren i den äldre antimilitarismen. Men om man ser antimilitarism som uttryck för ett bredare motstånd mot krig och militära rustningar återuppstod den i form av kvinno- och fredsrörelsers protester mot kärnvapen och den så kallade terrorbalansen på 1950- och 60-talet. På sätt och vis kan den också spåras i protesterna mot imperialistiska krig som i Vietnam och Angola där den gamla klasspolitiska antimilitarismen förlängdes till en antiimperialistisk antimilitarism, mot den egna statens militärmakt och till och med, som i den gamla defaitismen, strävan efter den egna statens nederlag.

Till det kom värnpliktsvägran och krigsvägran av den typ som i början av 1900-talet förenade vad som då kallades ”försvarsnihilister” med de olika typerna av antimilitarism. Den rent klasspolitiska antimilitarismen av den kommunistiska typen från 1920-talet, återuppstod i vår egen lilla rörelse där för precis femtio år sedan, 1974, veckotidningen Internationalens förstasidesrubrik löd ”Lär dig skjuta men vägra dö för fosterlandet”. Den resolution som då hade antagits av vår föregångare RMF, hade parollen ”Inte en man inte ett öre till det borgerliga klassförsvaret”, men propagerade samtidigt inte alls för värnpliktsvägran, utan tvärtom för att bygga det soldatfackliga arbetet med syfte att försvaga just de borgerliga strukturerna i krigsmakten och stärka de meniga soldaternas ställning och indirekt arbetarklassens.

Värnpliktsfacklig kamp blev under 1970-talet ett sätt att försöka stärka de meniga soldaterna gentemot det militära etablissemanget.

Vad är då antimilitarism idag? Kanske framförallt motstånd mot militära rustningar, kärnvapen och (för vår del i Sverige) motstånd mot NATO-medlemskap och amerikanska eller andra militärbaser här.

Eller är antimilitarismen överspelad, som under 1930-talets kamp mot fascismen, i ett Europa som hotas av Putinregimens invasion av Ukraina och där vi alla behöver bli ”proletärmilitarister” i en tid då världens öden avgörs, som under andra världskriget på slagfälten?

Låt oss hoppas att vi ännu inte är där.

Inlägget Vad är socialistisk antimilitarism? dök först upp på Internationalen.

Vänstern är ingen krigisk NATO-falang
Tro inte på ”svarta internationalens” telefonsamtal
Solidaritet med både Ukrainas och Rysslands folk
LEDARE | Vecka 30 2024
Det hela är bara groteskt. Medan Ryssland terrorbombar ukrainska bostadsområden, barnsjukhus och infrastruktur lägger ytterhögern, som gärna vänslas med Putin, beslag på budskap om förhandlingar och fred. Viktor Orbáns kritiserade resa som fredsapostel till Zelenskyj, Putin, Xi Jinping och Trump skedde bara dagar efter Orbáns initiativ till gruppen ”Patrioter för Europa”. Den blir den tredje största i EU-parlamentet och inbegriper ett veritabelt skräckkabinett av franska Nationell Samling, ungerska Fidesz, italienska Lega, österrikiska FPÖ, spanska VOX, belgiska Vlaams Belang och portugisiska Chega, för att nämna några. I franska parlamentsvalet sökte den rasistiske ytterhögerns Jordan Bardella driva samma budskap och i dagarnas amerikanska presidentvalstumult upprepade Trumps vicekandidat J D Vance skrönan om freden som bara ett telefonsamtal bort – plus stopp för vidare amerikanskt stöd till Ukraina.

En internationell vänster bör i detta läge inte överlämna fredsförhoppningar till extremhögern och reducera sig till en krigisk NATO-falang i solidaritet med det överfallna och terroriserade ukrainska folket. Då riskerar vänstern att reduceras till en del av eskaleringens logik med dess förödande följder.

Stora delar av USA:s och Europas befolkningar, i synnerhet i de ekonomiskt svagare delarna, tror inte att Ukraina kan segra och att förhandlingar, inklusive med kompromisser, måste inledas. De flesta krig slutar sällan med totala segrar eller nederlag, utan i någon form av stillestånd, eller ”smutsiga freder”, där politik, diplomati och andra former för köpslagan och skumrask tar vid.

När ett utvidgat NATO genom risken för Trumps valseger tar över det militära stödet till Ukraina hjälper det inte bara det ukrainska försvaret utan gör det också lättare för Putinregimen att hävda att den ”militära specialoperationen” i Ukraina attackeras av det samlade västblocket. Med användningen av de mest avancerade robotsystemen och nu F16-plan från väst mot egentligt ryskt territorium förstärks propagandan och omställningen av det ryska samhället för en patriotisk ödeskamp à la Stora Fosterländska kriget 1941-45. Bedömare, som den nu fängslade ryske vänstermannen Boris Kagarlitsky, menade att en sådan folklig mobilisering inte är möjlig i dagens Ryssland där dimridåerna om en begränsad ”specialoperation” just syftar till att undvika insikten om storkrigets krav – och offer. Samtidigt är det svårt att undgå hur rysk media, myndigheter, kulturliv och andra samhällsaktörer pepprar den ryska befolkningen med patriotiska och chauvinistiska budskap om stolt ståndaktighet i försvar av fosterlandet som då.

Att det skulle ha varit den ryska staten som överföll Ukraina är, visar internationella bedömare, helt utraderat i rysk offentlighet, i den mån faktumet någonsin förekommit. När ryska anläggningar för militär och energi – men även civila bostadskvarter i Belgorod eller semesteranläggning i Sebastopol – träffas av långskjutande robotartilleri handlar de ryska bombardemangen i propagandan bara om självförsvar, eller vedergällning – även om Kremls egen ”Bagdad-Bob”, Dmitrij Peskov, blåljuger personal, föräldrar och räddningsarbetare vid barnsjukhuset i Kiev rakt upp i anskitet: ”Vi beskjuter inga civila mål.” Känns orden igen från den israeliska krigsmaktens massakrer på civila i Gaza?

Extremhögerns ”fredsbudskap” kan framöver komma att bli ett vinnande koncept. Att den etablerade borgerliga högern och mitten, liberaler, socialdemokrater, gröna och delar vänstern i väst pumpar på för ökade militära rustningar, NATO-uppslutning och upptrappad intervention på Ukrainas sida i kriget inrymmer olika logiker. Den ena är att det ryska imperiet till sist brister under krigets tyngd. För några till vänster går hoppet till de ryska revolutionerna 1905 och 1917, då det gamla tsardömet förlorade kriget mot Japan respektive störtade samman under första världskriget. För andra som fruktar revolutioner och den ryska statens sammanbrott i blodiga inbördesstrider som i forna Jugoslavien, står hoppet snarare till någon slags ”gorbatjovisering” som under sent 1980-tal när Michail Gorbatjov efter Tjernobylkatastrofen och kriget i Afghanistan förklarade: ”Vi kan aldrig mer leva så här” och slöt fred med USA.

En andra logik däremot, är att upptrappade stridshandlingar med alltmer sofistikerade vapen och minskande återhållsamhet följs av än värre ryska terrorbombningar med mänskliga förluster i växande tusental både bland civila och vid fronternas köttkvarnar. Härtill kommer ökande hot om taktiska kärnvapen på tröskeln till ett tredje världskrig som kanske i viss mening redan har inletts när världens stater linjeras upp i alltmer fientliga och militariserade block. Bara att det svenska samhället, nyss i en alliansfri utkant av stormaktspolitiken, genom NATO-medlemskapet ska utgöra en del av maktkampen mellan USA och Kina i Sydostasien, antyder vart denna andra logik kan vetta.

Putinregimens alliansbygge med Kina, Indien, Iran, afrikanska stater, inklusive de övriga så kallade Bricländerna, Brasilien och Sydafrika, kan inte nonchaleras. Det handlar i propagandan om att bryta upp den USA-dominerade världsordningen för en ”multipolär” värld där varje nation kan utveckla och styra sina förmågor. På så sätt kan projektet, framställs det, knyta an till antikoloniala strömningar i det globala Syd, ja nästan med den forna alliansfria rörelsen från 1960-talet som mönster. I verkligheten handlar det snarare om en ny uppdelning av världsekonomin och geopolitiken under nya stormaktsblock i kölvattnet på det amerikanska imperiets nedgång.

De internationella vänsterkrafterna behöver kombinera solidaritetsarbete för den ukrainska arbetarklassen och folket med stöd åt det ryska fattigfolk bland minoriteter och arbetare som idag av stormrika oligarker förvandlas till kanonmat i de ryska eliternas anfallskrig. I de stora elefanternas dödsdans, den mellan NATO och Ryssland, har en internationalistisk vänster ingenting att skaffa. Men på gräsrotsnivå kan vänstern göra skillnad med solidaritetsarbete för ukrainska folkliga organisationer, fackföreningar, kvinnogrupper och demokratisk vänster tillsammans med stöd åt ryska krigskritiker och förtryckta.

LÄS OCKSÅ När antimilitarister börjar älska marschmusik – en historisk jämförelse

Ett vänsterns fredsinitiativ behövs som handlar om solidaritet med det ukrainska folket och stopp för Rysslands krig men också om en ideologisk och materiell offensiv för stöd åt det hård slitande ryska folket och arbetarklassen som idag ser sin framtid försvinna i det ”eviga krig” under generationer som utlovas från både Moskva och Washington – och numera även från Stockholm.

Ukrainas folk och Rysslands arbetarklass behöver den internationella vänsterns samlade kraft för att stoppa kriget och genomdriva en demokratisk fred utan ockupationer, annekteringar och fortsatt folkslakt. Den saken kommer inga telefonsamtal i världen från dagens framväxande ”svarta international” att åstadkomma.

ILLUSTRATION Emma Lundström

Inlägget Låt inte högern stjäla fredsbudskapen dök först upp på Internationalen.

MINNESORD | Robert Jakobsson
Salomon Schulman är död! Död som en sten. Borta. En unik röst har tystnat. En unik blick har släckts! Ungdomlig in i det sista!!! Sarkastisk in i det sista, antar jag. Det är nog mer än två veckor sedan vi sist talades vid. Han sa att han var trött. Att måendet gick upp och ner. Men han var inte orolig för sin medverkan på Tokalynga Flying. Han skulle framträda på kvällen torsdag 1 augusti tillsammans med Räfven, Klezmerbandet, och Pamela Jaskoviak.

Salomon har varit med oss i så många olika sammanhang. Det började 1985, med att han såg, på Lilla Teatern i Lund, vår pjäs Svarta Blommor. Han var eld och lågor! En vänskap föddes. Jag minns hur jag en gång, då för länge sen, följde med Salomon hem. På Adelsgatan. Ett hus från en annan värld. Utan räta vinklar. Snett. Vint. Uppför den trånga trappan. Salomon ville visa en dikt. När jag insåg att dikten fanns på ett papper – och hela lägenheten var full av papper, speciellt golvet – tänkte jag att den där dikten, får nog bli en annan gång! Dessutom hade nog Salomon tappat sina glasögon. Han stirrade vanmäktigt, tyst på papper efter papper. Någon centimeter mellan ögon näsa o pappret. Jag var säker på att i detta virrvarr skulle inte den sökta efterlängtade dikten upptäckas. Men tji fick jag! Salomon utropade glatt ”här är den”!

Han har varit med och läst sin Jiddishpoesi på olika Albatrossevenemang, senast i Stockholm i december -23. Bilden är från då. Han hade sett vår pjäs om ryska revolutionen. Han hade bolsjevikmunderingen på! Några månader tidigare hade han varit med på ett SiS-hem. Han var mycket fascinerad av dessa ungdomar. De hade ett stort förtroende när de talade med honom. Det var en underbar dag. En pjäs två gånger, två gånger Förintelsen, o Salomon med i vindlande eftersamtal. O samtal med den alltid (min upplevelse) så trevliga SiS-personalen. Salomons intresse. För världen. För det ovanligt fina SiS-hemmet i Hässleholm. Och trots Salomons förment naiva frågor – hade han själv arbetat på ett SiS-hem, han visste hur det kändes att sända en våldsam yngling till ett madrasserat rum. Den varma Cecilia Hansson var med. Som vanligt! Om jag fattat det rätt har de haft 38 år tillsammans! Grattis till det.

Strax efter vi träffats, åren efter 1985, fick jag lyssnat till Salomons radioserie (ihop med Jaff Schatz) om Östeuropas svunna Jiddishvärld. Detta var underbara program, väl så drabbande som min barndoms berättelser i de där böckerna med hårda pärmar om främmande världsdelar. Detta var nutid, nästan, det var inte långt bort, Polen, och det var underbart. Jag grät emellanåt av rörelse. Det var då jag kom att älska Salomon. Han blev min hjälte. Nu är han död. Som en sten. En förtrollad sten.

FOTO Fabian Zeidlitz

Salomon Schulman var en av de sista

PORTRÄTT Leif Nelson/Bokförlaget Korpen

MINNESORD | Håkan Blomqvist
Jag var nästan lite rädd för Salomon Schulman. Att jag, utan någon judisk bakgrund, skrev om ”socialism på jiddisch” kändes rätt övermaga inför det historiska Jiddischlands röst i Sverige. Hans bok Jiddischland : bland rabbiner och revolutionärer från 2010 hade varit som en slags dörröppnare till den socialistiska jiddischvärld som Hitler utrotade och vars spår jag, via svensk arbetarrörelses skriverier om den ”judiska frågan”, började följa. Bland revolutionärerna fann Schulman också David Zelazo som sade sig ha deltagit i Warszawas gettouppror 1943, redigerat en underjordisk trotskistisk tidning, överlevt kriget och det ”kommunistiska” Polen men tillhört den judiska flyktingströmmen till Sverige efter den antisemitiska kampanjen 1968-69.

Per-Erik Wentus, känd för en del av Internationalens läsare men borta nu, satte mig i kontakt med Zelazo och vi möttes i hans lilla etta i Vårby Gård. Zelazos bitterhet eller avsky mot inte bara Tyskland utan också mot Israel, kommunismen och USA samt judiska församlingen i Stockholm gjorde på mig ett förvirrande intryck. Eller var bitterheten en åldrad människas destillat av något som en gång utgjort en politisk ideologi som varken sympatiserade med nazismen, öst- och västblocket eller sionismens Israel? Eller, så tänkte Schulman när vi sågs, var det mest fantasier?

Jag skriver ”Schulman” för vi kände inte varandra personligen. Att han själv skrev ”Käre Håkan” efter att ha läst boken om judiska Arbeter Bund i Sverige tog jag som ett varmt erkännande. Och vid en författarpresentation i Stockholm fanns inget att vara rädd för. Tvärtom, som Robert Jacobsson på Tokalynga Teaterakademi bedyrat när han tyckte att jag måste träffa Salomon Schulmanm sa, ”Salomon är en väldigt snäll och varm människa”. Och så var det. Han som, genom sin familjetragedi under Förintelsen levt sitt liv ”i skuggan av döden” var mån om det mänskliga som speglats så brokigt i den jiddischlitteratur och poesi han publicerade i Genom Gud i Odessa och satan i Paris : en jiddischantologi, 2015, och Natten läser stjärnor : jiddischdikter från ett desperat sekel, 2022. För att inte tala om hans egna texter och översättningar av barnvisor i George Riedels Jiddischland, från i fjol. Det sista projektet.

Genom den brevväxling med Mose Apelblat, Käre Moyshe! Käre Shloyme! från 2018 framgår hur Salomons, jag vågar skriva så nu, känslor för den judiskhet eller jiddischkeit som förintades blev allt starkare med åren och den unge rebellens revolt mot religion och tradition övergått till en djupnande samhörighet över tid och rum. Och sorg över det som slogs sönder och bleknar bort – och det judehat ”som likt en Pandoras ask återuppstått mindre än en generation efter Auschwitz.” Kanske är ”vi de sista som har hört de rörande och upprörande berättelserna om den tid som föregick den stora katastrofen”, de sista som ”hört den jiddisch tala som nu håller på att gå i graven”. Är vi ens förmögna att sjunga jiddischkulturens svanesång, frågade han, eller har vi blivit ”vår egen generations begravningssällskap.”

”Sakta ser jag oss skrida fram med den tomma kistan på våra axlar för att efter att ha sänkt ner trälådan häva upp våra stämmor och framföra vår kaddisch över den tid som flytt redan under vår levnad.”

Och nu, död.

Inlägget Den förtrollande Salomon Schulman [1947-2024] dök först upp på Internationalen.