Söndagens presidentval i Venezuela hade den inramning man kunde vänta sig, med tanke på hur det har sett ut det senaste årtiondet: en tidigt utropad seger för den sittande chavistiska regeringen, anklagelser om valfusk och uppmaningar till demonstrationer från oppositionen, gratulationer från andra latinamerikanska vänsterregeringar och allierade, och hård kritik från det övriga internationella samfundet.

Men denna gång var något annorlunda. Direkt efter att Venezuelas valmyndighet utropat Nicolás Maduro till segrare höjdes krav på att regeringen bör låta oberoende instanser kontrollera röstlängderna.

Enligt den venezuelanska oppositionsledaren María Corina Machado, vars parti ska ha kommit över två tredjedelar av listorna, indikerar de nämligen att oppositionskandidaten Edmundo González Urrutia vann valet. USA:s utrikesminister Anthony Blinken slog i torsdags fast att det var fallet. EU och en rad andra länder har likaså uppmanat regeringen i Caracas att publicera röstlängderna.

Oväntat nog sällade sig också flera latinamerikanska vänsterregeringar till den gruppen. Bland regionens växande skara vänsterlutande regeringar var det bara Kuba, Nicaragua och Bolivia som direkt accepterade valresultatet och gratulerade Maduro till segern. Mexiko, Colombia, Chile och Brasilien – som alla leds av vänsterregeringar – har hittills vägrat göra detsamma.

I torsdags publicerade regeringarna i Brasilien, Mexiko och Colombia ett gemensamt uttalande i vilket de kräver att Maduros regering offentliggör de fullständiga resultaten. ”Den grundläggande principen om folkets suveränitet måste respekteras genom oberoende kontroll av resultaten”, löd uttalandet.

Colombias president Gustavo Petro och Mexikos president ​Andrés Manuel López Obrador, även känd som​ AMLO, har båda talat med Maduro, som hittills har gått med på att låta landets högsta domstol kontrollera resultatet. Eftersom den instansen dock inte längre är oberoende i Venezuela har beslutet inte tillfredsställt grannländernas regeringar.

Enligt Massimo Modonesi, professor i statsvetenskap vid Mexikos Nationella autonoma universitet, speglar denna påtryckningskampanj en bredare utveckling inom den latinamerikanska vänstern.

– För den latinamerikanska vänstern har Venezuela gått från att vara en referenspunkt under Hugo Chávez tid till att bli ett obekvämt ämne, särskilt för mer moderata progressiva regeringar. Regeringens degenerering efter Chávez har varit uppenbar i flera år, både politiskt och ekonomiskt – den är nu snarare en antimodell, säger han till Flamman.

Han menar att dagens Venezuela snarare har blivit till en börda för liberala vänsterpolitiker som Gabriel Boric i Chile eller progressiva populister som ”AMLO” i Mexiko, Gustavo Petro i Colombia och Brasiliens Lula da Silva.

– Vissa, som AMLO, tar det bättre än andra eftersom han har ett starkare folkligt stöd än många andra. För Petro är det dessutom en för hög kostnad eftersom det är en gränsfråga. Lula var lite av en överraskning, eftersom han stod mycket nära den bolivarianska revolutionen och Chávez. Men Lula är en pragmatisk politiker och han gör sina beräkningar. När det gäller Bolivia är den politiska närheten mycket stark, säger Massimo Modonesi.

Han tror att kritiken mot valet är berättigad.

– Jag har en känsla av att det av uppenbara skäl inte kan ha varit ett rättvist lopp. Jag vet dock inte om det förekom fusk när rösterna räknades. Jag är frestad att inte tro på någon av versionerna. Jag har med andra ord en känsla av att det var tekniskt oavgjort – vilket är katastrofalt på grund av bristen på förtroende och det polariserade klimatet.

Även Pablo Ospina Peralta, docent i sociala och globala studier vid Andinska Simon Bolívar-universitetet i Ecuador, menar att den sociala krisen i Venezuela har gjort att regeringens ställning har försvagats i regionen.

– Nicolás Maduros regering har tappat stöd eftersom den ekonomiska katastrofen har lett till att över fem miljoner venezuelaner har utvandrat, vilket har skapat migrationskriser i nästan alla sydamerikanska länder, säger han.

Paradoxalt nog har den internationella isoleringen av Venezuela avtagit något under senare år, inte minst sedan den instabila globala ekonomiska situationen och höga oljepriser nyligen fick USA att sluta ett nytt handelsavtal med landet.

Enligt Massimo Modonesi är en bekräftelse på det att det inte fanns någon omedelbar gemensam internationell operation för att destabilisera landet inför förra veckans val.

– De uppgifter och åsikter som cirkulerar tyder på att den ekonomiska situationen har förbättrats, men tack vare en förändring som till och med skulle kunna beskrivas som nyliberal: ekonomisk öppenhet, privilegier för företag – särskilt multinationella – extraktivism, återhållna löner och sociala utgifter. Ett chockpaket i IMF-stil men utan IMF, och med kinesisk välvilja i form av generösa lån i bakgrunden, säger han.
Fotgängare passerar en kampanjmålning som föreställer president Nicolas Maduro i Venezuelas huvudstad Caracas, den 2 augusti 2024. Foto: Bernardo Suarez/AP.
Den ekonomiska situationen är fortfarande svår, men inte lika katastrofal som för några år sedan. Hyperinflationen har sjunkit från rekordhöga 305 procent för två år sedan till 193 procent. Det har dock inte gjort det möjligt för Maduros regering att skapa nya vänner eller stärka banden till de gamla – vilket de latinamerikanska vänsterregeringarnas reaktion vittnar om.

– En betydande del av det internationella stöd regeringen har finns i små karibiska länder, där Venezuela har bedrivit en långvarig ”oljediplomati”. Utöver detta geopolitiskt obetydliga stöd kommer landet sannolikt att förlita sig på Rysslands och Kinas stöd, och på själva pragmatismen i USA:s oljeintressen, säger Pablo Ospina Peralta.

Alla gör dock inte samma analys. George Ciccariello-Maher är en amerikansk statsvetare och anhängare av Venezuelas regering. Han menar att den latinamerikanska vänsterns reaktioner måste förstås mot bakgrund av djupare förändringar i regionen.

– Reaktionerna från den latinamerikanska vänstern är förvånande, men inte uteslutande. Kartan över regionen har förändrats avsevärt sedan den ”rosa vågens” kulmen i början av 2000-talet. Vänstern har förlorat i Argentina och Ecuador och drabbats av bakslag i Brasilien och Bolivia, samtidigt som den vunnit historiska framgångar i Mexiko och Colombia, säger han och fortsätter:

– Just nu garderar sig många latinamerikanska vänsterledare och väntar på att få se de fullständiga valresultaten, men man bör komma ihåg att Petro och AMLO i synnerhet har intagit en stark ställning till stöd för Venezuelas suveränitet och vet vilken sida de står på. Boric är ett undantag, som motiveras mer av poserande och opportunism än av vänsterprinciper, säger han.

George Ciccariello-Maher håller med om att söndagens val inte var fritt och öppet, men påminner om att landet också befinner sig under ekonomisk blockad från USA som enligt en rapport från den amerikanska tankesmedjan CEPR från 2019, sedan införandet 2017 har lett till 40 000 medborgares död.

Kritiken mot regeringens hantering av valen innefattar flera led: regeringens politiska kontroll av valmyndigheten, fängslande av och förbud för oppositionskandidater att ställa upp, och inte minst de senaste årens förbud för de miljontals medborgarna som utvandrat att rösta. I det sammanhanget gör regeringens vägran att tillkännage de fullständiga valresultaten att misstänksamheten ökar ännu mer.

Venezuela har dock inte alltid kritiserats för att inte tillåta fria och öppna val. I mitten av 2000-talet framhöll internationella valobservatörer landet som ett föredöme, med dess högt utvecklade elektroniska röstsystem som USA:s tidigare president Jimmy Carter beskrev som det ”bästa i världen”. Enligt Peralta är det en gradvis utveckling som har skett sedan den tidigare presidenten Hugo Chávez dog 2013.

– I tidigare fall, som presidentvalet 2013, gavs oberoende instanser tillgång till protokollen och kunde granska de resultat som datorsystemet producerade, vilket dubbelkontrollerades mot rösträkningen i mer än hälften av valurnorna i hela landet. 2015, när oppositionen vann parlamentsvalet, förnekades inte resultaten, trots att de gav oppositionen segern, säger Peralta och fortsätter:

– Regeringens beslut då var att frånta den lagstiftande församlingen dess auktoritet genom rättsliga beslut, att sammankalla en konstituerande församling för att ersätta den lagstiftande församlingen och därmed göra det representativa organ där de förlorade sin majoritet värdelöst. Detta är de första valen där resultaten helt enkelt är helt omöjliga att verifiera, vare sig genom datorsystemet – som sägs ha hackats av ”terrorister” – eller genom räkningen av de fysiska röstsedlarna.
Venezolanska oppositionella demonstrerar mot det officiella valresultatet den 30 juli 2024. Foto: Jacinto Oliveros/AP.
Det är dock inte säkert att den förändrade internationella situationen kommer att leda till någon direkt förändring i Venezuela. Enligt Peralta har regeringen fortfarande ett betydande stöd.

– Minst en tredjedel av befolkningen sägs fortfarande stödja regeringen. Detta verkar vara en rimlig uppskattning. Men den har också stöd av gamla och nya borgarklasser som har vuxit upp eller omvandlats av 25 års maktinnehav av en politisk och ekonomisk regim som är extremt beroende av kontrollen över statsapparaten.

Han menar att landets beroende av oljeintäkterna sträcker sig längre tillbaka än till Chávez maktövertagande på 1990-talet. Men under Chávez maktinnehav kom pengarna att spenderas på andra grupper än tidigare, till exempel militären och polisen som regeringens stöd till stor del vilar på. Symptomatiskt nog har Nicolás Maduro utropat sig själv till ”den perfekta sammanslutningen av civila, militärer och poliser”.

– Samtidigt har de senaste årens ekonomiska pragmatism och liberalisering haft en polariserande effekt och lett till ett minskat stöd på hemmaplan. Hur balansen mellan dessa motsägelsefulla krafter kommer att utvecklas är svår att förutse.

Även Massimo Modonesi tror att regeringen fortfarande har ett betydande stöd. Det faktum att oppositionen inte heller erbjuder en lösning som kan bevara de sociala framsteg som trots allt gjorts under Chávez, gör enligt honom att en den allt mer auktoritära venezuelanska regeringen kan hålla sig kvar vid makten under överskådlig tid.

– Det venezuelanska folket är splittrat och av diasporan av migranter tror jag att den stora majoriteten är emot Maduro och Chávez. Arvet efter Chávez är dock mäktigt. Och oppositionen är skrämmande eftersom den är tydligt revanschistisk och inriktad på politisk restaurering. Även om regimen inte går att försvara är en röst på oppositionen en röst på högern. Det är en verkligt tragisk situation.

flamman.se/venezuela-allt-mer-…

Våren 1917 skakades Sverige av protester och hungerkravaller. Polis red med dragna sablar mot led av demonstranter. Göteborg, Norrköping och Stockholm var några av de städer där protestmarscher, skingringsförsök och gripanden förekom. Bröd, fred och rösträtt, löd den unga arbetarrörelsens krav.

Bland de anhållna fanns både män och kvinnor. Många var i 20-årsåldern, en del yngre än så. Kvinnor saknade rösträtt vid denna tid, men även de unga männen saknade politiskt inflytande. Åldersgränsen för att få rösta i allmänna val var nämligen 24 år.

Kvinnor saknade rösträtt vid denna tid, men även de unga männen saknade politiskt inflytande

Under 1900-talets första årtionden stod frågan om allmän och lika rösträtt högt upp på den politiska dagordningen. Kampen på demokrati handlade om klass och kön, att även arbetare och kvinnor skulle få göra sina röster hörda. Men den handlade också om ålder. Den politiska maktlösheten var en starkt bidragande orsak till att många ungdomar engagerade sig politiskt.

De socialistiska ungdomsförbunden, först Ungsocialisterna och sedan Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF), växte snabbt och drev den politiska debatten framåt. Där skolades en ny generation politiker, med Zeth Höglund, Per Albin Hansson och Gustav Möller i spetsen in i politiken.

När allmän och lika rösträtt infördes 1918 var det utan tvekan en framgång. Men det demokratiska genombrottet krävde vissa bondeoffer.

Samtidigt som rösträtten utvidgades till nya grupper infördes begränsningar för att utestänga andra från inflytande. Personer som omyndigförklarats, dömts till fängelsestraff eller var beroende av fattigvård gick miste om möjligheten att rösta. När rösträtten breddades höjdes samtidigt rösträttsåldern.

De flesta av dessa hinder avskaffades under 1900-talet.

Ett har blivit kvar: det som handlar om ålder.

I samband med rösträttsreformen 1918 sattes åldern för rösträtt till 23 år. Till första kammaren blev åldern för rösträtt 27 år, och valbarhetsåldern var så hög som 35 år.

Rösträttsålderns utveckling i svensk politik har nyligen ägnats en grundlig genomgång av historikern Bengt Sandin. I boken Politikens åldersgränser (2024) undersöker han rösträttsåldern som politisk fråga i Sverige från ståndsriksdagens avskaffande på 1800-talet till 1920.

Undersökningen bygger på ett stort källmaterial i form av riksdagstryck och tidningar. Där följer Sandin debatten om rösträttsåldern och de olika argument som framfördes för att höja respektive sänka åldersstrecket.

Sandins viktigaste slutsats är att rösträttsåldern var nära sammanlänkad med andra faktorer som kön och klass.

I takt med att kraven på allmän rösträtt växte i slutet av 1800-talet svarade de konservativa med att kräva höjd rösträttsålder. Det var ett försök att förhindra att unga, ogifta män och kvinnor ur städernas arbetarklass fick inflytande. På grund av höga födelsetal var dessa grupper relativt stora – och sågs därför som hotfulla.

När högerledaren Arvid Lindman öppnade upp för allmän rösträtt för män 1909 höjdes därför rösträttsåldern från 21 till 24 år. Sandin argumenterar för att en hög rösträtts- och valbarhetsålder var ett krav från de konservativa för att acceptera en utvidgning av demokratin. Syftet var att gynna de samhällsgrupper som ansågs garantera stabilitet: de gifta och bofasta.
Ungdomsorganisationen Fridays for future grundades i samband med Greta Thunberg, vid tillfället 15 år, inledde sin skolstrejk för klimatet i augusti 2018. Foto: Christine Olsson/TT.
Inför reformerna 1918 var tongångarna liknande. Resultatet blev ett system där unga män och kvinnor blev myndiga vid 21 år, men inte tilläts rösta förrän de fyllt 23.

Först 1945 sänktes rösträttsåldern till 21 år. I ljuset av de ungas samhällsinsatser under andra världskriget framstod det som något av en pinsamhet att många saknade rösträtt. Efter detta skedde en gradvis utvidgning av rösträtten. 1965 sänktes den till 20 år, fyra år senare till 19 år och i samband med de konstitutionella reformerna 1975 blev den 18 år.

Sedan tog det stopp. Under de senaste 50 åren har inga nya sänkningar av rösträttsåldern genomförts. Frågan har heller aldrig hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Varför?

En förklaring är att befolkningspyramiden förändrats på hundra år. I förhållande till befolkningen som helhet är andelen tonåringar färre i dag, och därför inte lika intressanta för de politiska partierna att prioritera. Å andra sidan behöver de därför inte heller uppfattas som hotfulla.

I ett viktigt avseende skiljer sig ungdomar från andra grupper som utestängs från politiskt inflytande. Deras marginalisering är temporär. Löftet om att så småningom invigas i den politiska gemenskapen gör att många finner sig i situationen. Eftersom åren 16–18 dessutom är en snabbt övergående fas i livet har gruppen svårt att bygga en stabil organisatorisk bas för reformkrav.

Men visst finns det ändå argument för att sänka rösträttsåldern.

Principen om allmän och lika rösträtt innebär ju att så många invånare som möjligt bör ha möjlighet att rösta. Sänkt rösträttsålder skulle innebära att fler ungdomar kan vara med och påverka frågor som rör dem och deras liv – till exempel skola, fritid och ungdomsarbetslöshet.

Hittills har Österrike och Malta visat vägen genom att ge 16-åringar rösträtt

Förhoppningsvis skulle den politiska debatten om skolan vinna på att partier och opinionsbildare tvingades vända sig till dem som direkt berörs av de politiska förslagen. Det skulle också, åtminstone i teorin, innebära att fler ungdomar känner sig inkluderade i samhället och att tilltron till demokratin stärks.

Av skäl som dessa har Europarådet också föreslagit att rösträttsåldern sänks till 16 år i lokala och regionala val. Hittills har Österrike och Malta visat vägen genom att ge 16-åringar rösträtt. Frågan är vilka europeiska länder som står på tur?

För hundra år sedan fruktade högern att sänkt rösträttsålder skulle ge städernas unga arbetare för mycket makt, och vrida samhället i socialistisk riktning. I dag är det inte alls lika självklart att sänkt rösträttsålder skulle bidra till en vänstersväng.

Enligt SCB:s partisympatiundersökning röstar unga män mer konservativt än någonsin tidigare. Som det ser ut just nu skulle de 16-åriga Tiktok-killarna bli en viktig väljargrupp för högern. Kanske kan detta bidra till att minska de konservativas motstånd mot sänkt rösträttsålder?

flamman.se/dags-att-ge-kidsen-…

Det är midnatt, solen lyser. Hårda beats kommer från stora scenen, som har intagits av DJ Shub, gudfadern av mikrogenren powwowstep, där elektronisk dansmusik blandas med urfolks musikaliska traditioner.

För sista gången i år strömmar människor från alla delar av festivalområdet till dess hjärta mitt i dalgången. Gräsmattan framför scenen blir till dansgolv, med spralliga ungdomar och förtjusta besökare i medelåldern som återupplever sin ungdom. Ett gäng konstaterar att det här var häftigare än alla rejvfester de har varit på. Några timmar senare är årets Riddu Riđđu slut.

När skyltar med samiska ortnamn dök upp sköt människor på dem tills namnen inte längre syntes

Festivalen äger rum i Kåfjords kommun, 100 kilometer öster om Tromsö, och är en av världens största urfolksfestivaler. Början var blygsam. År 1991 arrangerade en grupp samiska ungdomar ”kulturdagar” i kommunen, vilket deltagare beskriver som en grillfest med lite musik. I dag samlar festivalen flera tusen besökare. Utöver konserter finns det filmvisningar, konstutställningar, panelsamtal, kurser i samiska och hantverk samt en egen barnfestival.

Många av Kåfjords invånare räknas som sjösamer, likt majoriteten av Norges samiska befolkning. Sjösamer drabbades särskilt hårt av den så kallade förnorskningen som kungen Harald V officiellt bad om ursäkt för år 1997. Initiativtagarna till Riddu Riđđu ville återuppliva områdets samiska kultur, med inspiration från den samiska proteströrelsen mot Altakraftverket i slutet på 1970-talet, då samer ockuperade torget utanför Stortinget i Oslo. Riddu Riđđu är nordsamiska och betyder ”liten storm vid kusten”.
En åskådare dansar med till musiken. Foto: Sara Aarøen Lien.
Kommunens icke-samiska befolkning var skeptisk i början. När skyltar med samiska ortnamn dök upp sköt människor på dem tills namnen inte längre syntes. Men festivalens framgångar kunde inte stoppas. Det kom allt fler besökare och snart flyttades evenemanget till ett större område där det idag finns en permanent scen, kåtor, ett långhus av nordamerikanska urfolket Nisga’a som används för filmvisningar och Centret för nordliga folk med mötesrum, bibliotek och kultursal.

Festivalen känns som en blandning av familjeträff, torgdag och rockfestival. På marknaden säljs knivar, renkött och kläder med festivalens logotyp. Samer i kolt minglar med norrmän i friluftskläder, studenter som läser urfolksstudier på Tromsös universitet och volontärer från hela världen, inklusive Colombia och Brasilien. Artisterna som hade rest längst var metalbandet Shepherds Reign, vars medlemmar bor i Nya Zeeland och har sina rötter främst i Samoa.

De internationella gästerna är viktiga för festivalen. Jeremy Dutcher (bilden), som tillhör Wolastoqiyik-folket i Kanada, gästade Riddu Riđđu för andra gången. Hans aktuella skiva Motewolonuwok är nominerad till Kanadas Polaris Music Prize för årets bästa album.

Dutcher pratar varmt om Riddu Riđđu:

– Festivalen är unik. Den firar urfolk världen över. Det finns mycket kraft i när vi samlas på detta sätt. Vi skapar ett mikrokosmos som är finare än det vi ser utanför. Det visar hur världen kunde se ut, säger han till Flamman.

Varje år utser festivalledningen ett nordligt urfolk som får särskild uppmärksamhet. I år står queert urfolk i centrum. Festivalchefen Sajje Solbakk förklarar valet för Flamman:

– Vi har hört från flera urfolkskonstnärer att de inte hade samma möjlighet att leva av konsten som icke-queera har. Det berörde mig, och som en av de största arrangörerna i Sápmi känner jag att vi har ett ansvar för att göra queera urfolkskonstnärer mer synliga.

I årets program finns bland annat dragshowen Indigenous Drag Excellence XXL, med artister från tre kontinenter.

Sápmi hade två av sina största artister på plats. Mari Boine har varit en musikalisk ambassadör för Sápmi i många år. Ella Marie Hætta Isaksen (bilden) är det mest kända ansiktet för en ny generation av samiska aktivister. Hon gjorde sin solodebut under årets festival efter att ha spelat flera år med bandet Isák.

Isaksen spelar också huvudrollen i filmen Ellos eatnu – Låt älven leva (2023), som handlar om protesterna mot Altakraftverket. Isaksen var med när olje- och energiministeriet i Oslo ockuperades under våren 2023 i protest mot vindkraftsanläggningarna på halvön Fosen, som enligt en uppmärksammad dom i Norges högsta domstol kränker samernas rättigheter som urfolk. Under hennes uppträdande på festivalen visade storskärmen bakom henne bilder från protestaktionerna.

När Flamman pratar med Isaksen under festivalen säger hon att Riddu Riđđu har ”förändrat spelreglerna totalt” för det sjösamiska samhället.

– Riddu Riđđu har etablerat sig både som en viktig mötesplats för urfolk och en viktig scen för samiska artister att visa upp sig. Det är kul att det blev så, med tanke på att den startades som ett litet evenemang arrangerat av ungdomar.

Politiken är ständigt närvarande under festivalen. Alldeles för närvarande, menar somliga. Under förra årets festival uppstod en debatt kring den kurs i civil olydnad som anordnades på festivalområdet. Enligt Sajje Solbakk var kursen egentligen inget nytt, men den annonserades mer öppet för att skapa debatt.

Vi skapar ett mikrokosmos som är finare än det vi ser utanför. Det visar hur världen kunde se ut

– Vi kände att det var viktigt eftersom civil olydnad präglar våra ungdomars liv i så stor grad.

Att festivalen alltid har varit politiskt finns det inget tvivel om, menar Solbakk.

– Riddu Riđđu startade som en aktiviströrelse och har fortsatt att vara det. Hela själen hos festivalen är det samepolitiska. Vi tar tempen på det som sker i vårt eget samhälle och tar det ett steg framåt.

Isaksen deltog också i ett panelsamtal med aktivistveteranen Niillas Somby, som var en drivande figur i protesterna mot Altakraftverket. Han förlorade en arm och ett öga under en misslyckad aktion vid en bro som ledde till byggarbetsplatsen. Sprängladdningen som hade transporterats på snöskoter exploderade för tidigt.

I väntan på rättegången lyckades Somby fly Norge. Med hjälp av ett internationellt nätverk av urfolksaktivister tog han sig till Kanada, där han gömdes och adopterades av urfolket Nuxalk. Han återvände till Norge bara några år senare när det stod klart att han inte skulle vara tvungen att avtjäna ett långt fängelsestraff.

I den fullsatta kultursalen i Centret for nordliga folk pratar Isaksen och Somby om hur den samiska proteströrelsen lever vidare genom olika generationer. Somby visar sig kritisk mot utvecklingarna efter proteströrelsen mot Altakraftverket. Han tycker inte att samerna har vunnit så mycket som det ofta framställs, utan att samiska politiker har blivit lurade. Samer saknar fortfarande kontroll över sina marker och de samiska parlamenten har ingen politisk makt.
På campingen finns utrymme för samtal. Foto: Ørjan Marakatt Bertelsen.
Isaksen berättar att det var en stor sorg när hon på lediga dagar under inspelningen av Låt älven leva åkte till protestlägret mot den planerade koppargruvan i Repparfjorden. ”Det kändes som att inget hade ändrats.” Somby menar att det som ger honom hopp är den nya generationen av samiska aktivister.

Trots att politiken är central för festivalen är det ingen brist på festandet. Mitt i juli blir det svårt att avgöra vilken tid det är norr om polarcirkeln. Den som kryper ur sitt tält klockan sju på morgonen träffar knappt några nyvakna människor, men desto fler som aldrig ens har lagt sig.

Många sitter vid lägereldar hela natten, spelar musik, pratar och skrattar. Behöver man en god natts sömn får man dra till familjecampingen en bit utanför själva festivalområdet.

Ett viktigt samtalsämne under festivalen är den ”gröna kolonialismen” som diskuteras flitigt inom samiska kretsar även i Sverige. Aktivister menar att Sápmis kolonisering fortsätter under täckmanteln av den gröna omställningen. Det gäller vindkraftsanläggningar lika mycket som gruvor som ska utvinna material för bilbatterier eller solpaneler.

I Sverige utlovas ett ekonomiskt uppsving med tiotusentals nya jobb på grund av industrisatsningar som Northvolt i Skellefteå, och Norrlands befolkning förväntas öka med 100 000. Jättefynden av sällsynta jordartsmetaller i LKAB:s gruva i Kiruna ska dessutom bidra till att Europas gröna omställning blir mindre beroende av Kina.

Demokratin urholkas när en minoritet inte ska ha betydelse just för att den är en minoritet

Samiska aktivister menar dock att detta tränger bort renskötarna från sina traditionella betesmarker. Ella Marie Hætta Isaksen reagerar starkt på argumenten.

– Jag tar illa vid mig. Demokratin urholkas när en minoritet inte ska ha betydelse just för att den är en minoritet. Det är fortsättningen av assimilationspolitiken. Det blir också groteskt: först går de nordiska staterna så långt med att utrota det samiska folket att det inte finns många renskötare kvar i vissa områden, och sen säger de, ”Okej, nu när ni är så få, så kan vi lika gärna avveckla hela grejen.”

I Norge har sametinget precis stämt den norska regeringen över den så kallade elektrifieringen av Melkøya nordväst om Hammerfest. Nästan hela ön täcks av en naturgasterminal som regeringen menar behöver mer energi. Sametinget är rädda för enorma ingrepp i området.

Det kommer utan tvekan att diskuteras på Riddu Riđđu 2025. Precis som det kommer att dansas och festas.

flamman.se/samisk-kulturfestiv…

VI HYLLAR | Internationalen
Så många tusentals timmar, så många samtal, råd och redigeringar, så många tacksamma skribenter och socialister. ”Jag var metallare och kom direkt från fabriken, kunde ingenting om journalistik, men Gunvor lärde mig bit för bit, läste noga mina manus och framförallt, tog sig tid.” Peter Lindgren värvades i början av 1980-talet till veckotidningen Internationalen från ASEA i Västerås. Likt så många andra fick han Gunvor Karlström som läromästare och är ett av alla exempel på Marco Espvalls ord: ”Så många fick sin journalistiska grundutbildning av Gunvor. Hon lärde mig otroligt mycket om journalistik och textkritik. Hon höll oss under armarna och hjälpte oss att göra artikla av utkast. Tålmodig och noggrann.” Hon kunde ”förvandla de mest omöjliga texter till guld”, säger Kjelle Pettersson som arbetade tillsammans med Gunvor på Internationalens redaktion i över tjugo år.

Marco ersatte Gunvor som chefredaktör 2014 då Gunvor Karlström som nu fyller 80 gick i pension. Då hade Gunvor kämpat för SP och dess föregångare sedan tiden i Bromma Röda Cirkel 1970.

– Det var på hösten det året jag och Gunvor gick med i den studiecirkel i marxism som du ledde och arrangerades av den lilla gruppen Revolutionära Marxister, RM, i Stockholm. Samma höst deltog vi på Fjärde Internationalens stora massmöte i Bryssel på temat ”Nej till EEC (som EU hette då) – för ett rött Europa”. Det gjorde stort intryck och våren 1971 gick vi med i det nybildade RMF som var svenska sektion av Fjärde Internationalen.

Det är författaren Gunnar Wall, Gunvors partner under flera unga år, som berättar. Jag hade själv tagit initiativ till en studiecirkel i revolutionär marxism och Gunvor och Gunnar hörde till de första deltagarna av säkert ett trettiotal unga i Stockholms västerort. Anteckningar från cirkelmötena avslöjar att Gunvor och Gunnar tillhörde de flitigast deltagarna.

Gunvor föddes i Stockholm, berättar Gunnar, men genom faderns jobb flyttade familjen till Belgien där hon växte upp och gick i flickskola i Bryssel. Franska blev hennes andraspråk och hennes bildning beskrivs ofta som klassisk. ”Hon är den mest språkbegåvade människa jag träffat”, säger Kjell Pettersson.

Hon pluggade pedagogik, vid ”peddan” på Stockholms universitet och studerade på Journalisthögskolan i mitten av 1970-talet, praktiserade på Sörmlands Nyheter och DN:s förortsbilagor innan de många åren på Internationalen inleddes, först som redaktionssekreterare, sedan som chefredaktör.

Så Gunvor var med hela vägen från hantverksysslet med sidritning på papper, sättning, vaxade remsor, typometrar och skalpeller, repro och plåtar till Norrtäljetryckeriet under sena nätter till genombrottet för det digitala, till en början med bara ”Macar” på 1 megabyte… För att inte tala om vägen genom den ständiga kampen för upplagan, de ekonomiska svårigheterna, förlusten och återvinningen av presstödet och de ständiga brandkårsutryckningarna med insamlingar och ekonomiska – för att inte tala om personella – nedskärningar. ”På grund av den svåra ekonomiska situationen för Internationalen och de låga ersättningarna tvingades Gunvor arbeta inom vården på nätterna och på Internationalen dagtid”, fortsätter Gunnar.

Under 1970-talet hade de båda under en tioårsperiod organiserat kollektivet ”Kulturens vagga” i ett kråkslott i Täby norr om Stockholm där många socialister under perioder delade husrum och arbetsuppgifter. Genom fester samlade de in pengar för internationell solidaritet och flyktingar från andra länder kunde få tak över huvudet. Lite senare träffade hon Jesus Huaman, revolutionär flykting från Peru och fick dottern Ebba Elena, som på 2000-talet under flera år var den stridbara ordföranden Vänsterpartiets Stockholmsdistrikt, likt sin mor präglad av en stark avsky mot klassorättvisor och förtryck – för att inte tala om mot uppblåsta egon hos makthavare i stort och smått.

– Hon gillade inte att framhäva sig själv och blev besviken när det skedde även bland kamrater hon ville respektera, säger Gunnar.
– Hon var väldigt mild och vänlig när hon redigerade omöjliga texter, påminner Kjelle.
– Jamen, hon kunde ju också bli så väldigt arg, mot orättvisor och överklassfasoner, tillägger Gunnar.

Vad som ständigt återkommer från kamrater på redaktionen och i SP under de många årtionden Gunvor var aktiv är inte bara hennes varsamma handledning utan också stora kunnande och ”otroliga beläsenhet”. ”Hon läser alltid, mycket och fort”, säger Gunnar. ”Hennes språkförmåga och samhällsengagemang”, var den röda tråden i hennes årtionden på Internationalen.

Nyligen gick Jesus bort och Gunvor lever ensam men med nära kontakt med dottern Ebba Elena och hennes man Mattias Bernhardsson. Dock utan alla djuren, ja det menageri av fiskar, fåglar och marsvin som fick härbärge på Vintrosagatan.

Till fredagens födelsedag är det många forna kollegor och läsare som sänder en ”Varm, röd grattishälsning, med massor av kramar för allt socialistiskt slit genom åren!”

Ur några av hälsningarna:

”En enorm varm hälsning för ett liv i mänsklighetens och kampens tjänst!”. (Mark Comerford). ”Skriver verkligen under röda hälsningar till denna kämpe. GRATTIS, med palestinska hälsningar från Malmö (Alex Fuentes). ”Ett stort grattis Gunvor från Socialistisk Politik i Göteborg!” (Magnus Johansson). ” Är gärna med på ett gemensamt grattis till Gunvor. Vi gick i parallellklass på Journalisthögskolan, så där jag först träffade henne. Sen senare så klart på Intis.” (Lars Herneklint). ”Jag vill gärna vara med på en röd grattishälsning till Gunvor Karlström på hennes 80-årsdag. Jag tänker mest på Gunvor i samband med Gotland och det socialistiska ’sommarkollo’ på Snauvalds vid Västergarn som Lars Lundström och Eva Broman drev under 1980-talet. Gunvor for alltid första dagen av vistelsen till biblioteket i Klintehamn och lånade en packe med böcker som hon sedan satt i skuggan och läste. Under tiden lekte våra barn.” (Anders Fraurud).

Hans Bergstedt, Håkan Blomqvist, Mark Comerford, Marco Espvall, Anders Fraurud, Erik Dahlrot, Åke Eriksson, Alex Fuentes, Ingmari Gidén, Ellika Hammarlund, Lars Henriksson, Lasse Herneklint, Magnus Johansson, Anders Karlsson, Per Olof Larsson, Ken Lewis, Eva Nikell, Kjell Pettersson, Maria Sundvall, Stefan Torneld, Gunnar Wall, Solweig Wall Ellström, Benny Åsman, Kjell Östberg

Eva Nikell:

Gunvor! Mitt första intryck av dig var att du var en rolig människa. Djupt okonventionell. Med en förtätad humor som ofta anknöt till det ironiska i nyhetstillvaron. Det var på Internationalens redaktion, vi hade säkert träffats även tidigare, men det är därifrån mina främsta minnen av dig härstammar.

Du var ju också en mycket gedigen journalist som ofta hittade en annorlunda vinkling på de frågeställningar och händelser vi skulle bevaka. Och du hade ett alldeles eget arbetssätt med texterna som jag minns än idag.

Själv har jag alltid arbetat så att jag grunnat inne i huvudet på en skrividé tills en rubrik, och helst också en ingress, utkristalliserat sig. Sedan kunde jag skriva och då gick det fort, ofta utan en massa ändringar. Ditt sätt var helt annorlunda – du skrev mängder med olika brottstycken och delar av en text, lite huller om buller. Alla tankar som skulle vara med artikeln samlades på 3-5 rader var. Sedan började du pussla med dem, prövade ordningen, ändrade, skrev om det som inte passade in, och den färdiga artikeln växte fram. Det verkade ibland planlöst men jag är säker på att du hade en strategi och jobbade mycket medvetet med metoden. Effektivt var det i alla fall.

Ditt liv har handlat i hög grad om Sverige och Latinamerika, och du har alltid varit obrottsligt trogen förtryckta människors kamp överallt där du såg den. Beläst som få, ständigt uppdaterad på de viktigaste världshändelserna.

Kära Gunvor, stort Grattis på din 80-årsdag! Må du få många fler fina år med läsande och skrivande, barn och familj – och politiken så klart!

Kramar, redaktör Eva

BILD Eva och Gunvor

Inlägget Internationalens läromästare Gunvor Karlström fyller 80 dök först upp på Internationalen.

Det var på gymnasiet som Albert Einstein stormade in i mitt liv och grusade mina framtidsplaner. I fantasin var jag på väg mot en välbetald karriär som fysiker eller ingenjör, men hans teorier fick gymnasiefysiken att framstå i all sin futtighet. Det blev filosofi i stället.

Alla har sin Einstein. Precis som nätet kryllar av hans citat och aforismer cirkulerar också en mängd bilder, vissa sanna, andra påhittade. I Walter Isaacsons omfattande biografi Einstein på 768 sidor, nyligen utgiven på svenska för första gången av Fri tanke förlag, finns det nog med stoff för att kunna bygga sin egen favoritbild av geniet.

Låt mig ge tre favoriter.

Den judiske flyktingen

Albert Einstein, född i Ulm 1879, ska ha stött på antisemitism redan i skolan, något som blev än mer kännbart när han senare skulle söka jobb. Och ju fastare grepp som nazismen fick, desto värre blev antisemitismen från kollegorna. 1933 sparkades han under förnedrande former – av akademins respekterade rektor, självaste Max Planck – ut ur den preussiska vetenskapsakademien. Samma vår tvingades han fly Europa.

Den tro han hittar tillbaka till som vuxen verkar främst ha haft Spinoza, med sin rationalistiska panteism, som förebild

Hela livet vägrade han att anpassa sig till de fördomar som det kristet nationalistiska Europa visade mot honom. Uppvuxen i en sekulär familj blev han starkt religiös som barn, men hade vid tolv års ålder tagit avstånd från religionen. Den tro han hittar tillbaka till som vuxen verkar främst ha haft Spinoza, med sin rationalistiska panteism, som förebild.

Akademins motstånd mot att acceptera ett nytt vetenskapligt paradigm etablerades tidigt och blandades ivrigt ihop med det eskalerande judehatet. Med den framväxande nazismen som mörk fond började flera fysiker kampanja mot Einsteins teorier: ”judisk arrogans”, ”förgiftande av tyskt tänkande”, ”vetenskaplig dadaism”.

Drevet hade också ett namn – Föreningen för tyska forskare för bevarandet av den rena vetenskapen – och bekämpade det judiska abstrakta tänkandet som rörelsen såg som ett hot mot den mer passande empiriska forskningen. I centrum för förtalskampanjen stod Einstein och hans relativitetsteori.

Självklart måste livet av omvälvningar ha format hans tänkande – både det naturvetenskapliga och det politiska.

Strebern

Ryktena om att Einsteins första fru Mileva Marić bidragit till hans forskningsgenombrott menar Isaacson att det är svårt att säga något definitivt om. Vad som däremot framkommer då och då i boken är bilden av Einstein som oförmögen att ge de forskarna han bygger sitt arbete på ett erkännande. I sina verk ger Einstein gärna bilden av att hans resonemang uppstått ur tomma intet på hans kammare.

Men forskning är ett långsamt och kollektivt fält där framsteg – även i Einsteins fall, visar Isaacson flera gånger – bygger på föregångares och kollegors slit.

Outsidern

Einsteins mest produktiva år är 1905, när han skriver fem banbrytande artiklar som förändrar fysikfältet i grunden. En av artiklarna är relativitetsteorin, med den välkända formeln E=mc2. När han skrev uppsatserna jobbade han på Patentverket i Bern, ett jobb han fick efter ett tröstlöst antal ansökningar inom akademin som avslagits.

Ett skäl, förutom antisemitismen, att knipa en tjänst kan ha orsakats av hans auktoritetsförakt, en egenskap som var värdefull i den intellektuella processen i att ifrågasätta fysikens etablerade sanningar men som däremot fungerade sämre i sociala sammanhang.

Likt en kvark vägrade Einstein leva ett förutsägbart liv

Efter relativitetsteorin avtog hans radikala tänkande, något som Isaacsons biografi antyder kan ha haft att göra med det som i dag utgör det kanske största hotet mot den fria forskningen och som redan då, började göra sig gällande. Det vill säga något liknande det som i dag benämns new public management-styrning i offentlig sektor.

Om dessa Einsteiner inte passar dig bjuder boken på många fler. Likt en kvark vägrade Einstein leva ett förutsägbart liv, och Isaacson gör det rättvisa.

flamman.se/einstein-strebern-i…

Antimilitarismens historia i arbetarrörelsen och vänstern borde hellre kallas ”antimilitarismernas” historia, eftersom det handlar om flera ganska olika inriktningar. Om detta skriver historikern Håkan Blomqvist. För den socialistiska vänstern har nämligen genom historien både vägrat, och velat ta till vapen.
FOKUS | Håkan Blomqvist
Pacifistiskt präglat motstånd mot militärt våld och krig, mot stående arméer och över huvud taget statligt våld och våld som politiska lösningar.

Eller motstånd mot just den borgerliga statens militärapparat, med den nationalism och det ”fosterlandsförsvar” som präglade den – medan ”folkbeväpning” och ”folkförsvar” i den franska revolutionens kölvatten inom den unga arbetarrörelsen sågs som legitimt, liksom i revolutionära uppror osv.

Inom arbetarrörelsen i bred mening existerade de här egentligen ganska olika inriktningarna tillsammans fram till första världskriget.

Å ena sidan var rörelsen inriktad på att socialismen var lika med fred och kunde därför samla också det pacifistiskt präglade krigsmotståndet. Å andra sidan var rörelsen klasspolitisk och anhängare av folkförsvar – och var därför inte principiellt motståndare till alla militära lösningar utan just den existerande härskande klassens.

Nej till den militära kapprustningen kring förra sekelskiftet och motstånd mot olika krigsprojekt för koloniala erövringar, eller mot Sveriges planerade krig mot Norge 1905, eller första Balkankriget 1912 osv var viktiga och kom efterhand att benämnas antimilitarism. Med översättningen till svenska av den radikale tyske socialdemokraten Karl Liebknechts stridsskrift till den socialistiska ungdomsrörelsen, ”Militarism och antimilitarism” 1908, kom en marxistiskt präglad antimilitarism som sökte förena den klasspolitiska och mer pacifistiskt betonade fredskampen att prägla den svenska vänstern inför första världskriget.

Ungsocialistisk antimilitarism, eller ”försvarsnihilism”, från tidigt 1900-tal.

Men stödet för ”folkbeväpning” var fortsatt starkt inom den unga arbetarrörelsen. Stöd åt Lincoln i nordamerikanska inbördeskriget mot slaveriet på 1860-talet, eller det polska upproret mot Tsarryssland 1864 eller andra befrielsekrig under den Första Internationalens dagar kunde knappast räknas in till den mer pacifistiska antimilitarismen. Marx ord vid det polska upproret befann sig långt ifrån något principiellt motstånd mot militära medel: ”Antingen kommer det asiatiska barbariet under ledning av moskoviterna att störta ned över Europa som en lavin, eller måste Europa återupprätta Polen och därigenom skydda sig självt mot Asien med en mur av tjugo miljoner hjältar för att vinna tid åt sin sociala omvandling.” Marxlärjungen Wilhelm Liebknecht pläderade några år senare i skriften ”Skall Europa bli kosackiskt?” för ett folkförsvar mot det ryska hotet. Och den tyska socialdemokratins pionjär August Bebels försäkrade i patriotiska ordalag mot antimilitaristiska förslag vid en av partiets kongresser i efter sekelskiftet 18-1900-talet, att han själv skulle axla geväret om Tyskland angreps av tsardömet. ”Ska vi föra krig mot den barbariska, erövringslystna tsarismen med omoderna vapen!”, löd ett argument från socialdemokratins högerflygel för stöd åt höjda militäranslag mot majoriteten som ännu några år före 1914 bestod av nedrustare. En sak de tyska socialdemokraterna dock kunde vara överens om var att en invasion av det ”efterblivna, brutala tsaristiska Ryssland”, oavsett omständigheterna, skulle bli ”ett arbetarkrig”. De män och kvinnor som hade ägnat sina liv åt att bygga upp den tyska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, skulle inte bara se på när det reaktionära Ryssland förstörde allt de hade uppnått. Rädslan för Ryssland, ”Europas gendarm” efter Napoleons nederlag, var verklig bland Tysklands socialister.

Med första världskriget 1914 drevs de två inriktningarna, antimilitarism i Liebknechts mening och ”folkförsvar” i Bebels, isär.

Fredrik Egefurs doktorsavhandling ”Gränslösa rörelser för fred 1889-1914” visar hur både den pacifistiskt orienterade fredsrörelsen och arbetarrörelsen slets isär och var oförmögna att stoppa krigsutbrottet 1914, trots att de tillsammans hade över fem miljoner medlemmar.

Det som Egefur kallar den ”borgerliga fredsrörelsen” (där svenska Freds- och skiljedomsföreningen ingick) slets mellan kristna principiella pacifister, kväkare och andra – och liberala fredsanhängare som accepterade fosterlandsförsvar men var anhängare av ”internationell skiljedom”.

På motsvarande sätt splittrades arbetarrörelsen. ”Folkförsvar” blev för den tyska socialdemokratin till fosterlandsförsvaret mot Tsarryssland – och de flesta andra socialistiska partier kom att stödja sina respektive nationella militära försvar medan den mer principiella antimilitarismen pressades långt tillbaka. För att åter växa med krigströttheten från 1916-17.

Med ryska revolutionen 1917, sovjetmakten, inbördeskriget och Röda armén blev antimilitarismen hos den socialistiska vänstern (som kom att bli kommunistisk), rent klasspolitisk. Antimilitarismen var defaitistisk (alltså likgiltig gentemot ”fosterlandsförsvaret”) i förhållande till den borgerliga statens militärmakt, (och där kunde antimilitarismen låta som förr, med pacifistiska argument av typ ”Sätt inte mordvapen i barnahänder”, ”Inte en man inte ett öre” osv) men inte defaitistisk mot arbetarstatens militärmakt där Röda armén nu framstod som det gamla ”folkförsvaret”.

Inom den reformistiska, socialdemokratiska arbetarrörelsen som från 1914 bejakade det nationella försvaret kom antimilitarism mer att handla om militära former, kadaverdisciplin, officersprivilegier, kostnader och slöseri och om att reformera krigsmakten till ett ”folkförsvar”.

På så sätt kunde olika typer av antimilitarism (som anhängarna uppfattade det) existera som ren klasspolitik hos kommunisterna och som reformsträvan hos socialdemokratin – men med samma socialistiska målsättning att i en framtid förena mänskligheten och avskaffa krigen.

Med fascismens framväxt under 1920- och 30-talet, spanska inbördeskriget från 1936 och Hitlers krig kan man nog säga att sekelskiftets antimilitarism dog ut i arbetarrörelsen. När det handlade om krig på liv och död, inte bara om fosterlandet utan om arbetarrörelsens (och arbetarstatens) egen existens kom ”folkbeväpnings”- och ”folkförsvarets” inriktning att ta över mot allt principiellt icke-våld och defaitism.

Vänsterpartier som höll fast vid sitt antimilitaristiska motstånd mot statliga krigsmakter och ”det borgerliga klassförsvaret” inte bara marginaliserades, utan anklagades för att svika antifascismen och hjälpa Hitler – och splittrades eller reducerades till obetydlighet (jag har ju i boken om Nils Flyg följt det svenska socialistpartis hemska utveckling – men också den svenska syndikalistiska rörelsen där SAC även under spanska inbördeskriget höll fast vid sin antimilitarism mot militärt våld medan ungdomsförbundet mobiliserade frivilliga till republiken – och sedan till Finland mot det sovjetiska anfallet 1939).

Beväpna arbetarklassen. Syndikalistiska ungdomsförbundet tog under andra världskriget avstånd från sin moderorganisation SAC:s antimilitarism.

Inom Fjärde Internationalen kom Leo Trotskij innan han mördades 1940 att vända sig emot talet om antimilitarism inom rörelsen och istället använda termen ”proletär militarism” som en klasspolitisk formulering om att delta i kriget mot fascismen med strävan efter ”proletärt” eller socialistiskt ledarskap för den kampen. Trotskij som ju byggt upp och anfört den Röda armén under det ryska inbördeskriget 1918-21 hade ingenting till övers för en pacifistiskt anstruken antimilitarism. Under spanska inbördeskriget 1936-38 hade han också hårt angripit idéer om att lokalt rotade demokratiska arbetarmiliser skulle kunna besegra Francos krigsmakt som med stöd av Nazityskland och Italien förfogade över modernt krigsmateriel och effektiv centraliserad organisation. Istället för lokala frivilligförband krävdes en centraliserad röd armé för att tillsammans med politisk mobilisering av alla förtryckta, inklusive de marockanska kolonialtrupper som värvats till Francos led, för ett ”revolutionärt krig”. Inte som den republikanska regeringens strävan att med hjälp av spanska kommunistpartiet avveckla den arbetar-och bonderevolution som inletts 1936, utan fullfölja den.

Flera sektioner av Fjärde Internationalen splittrades under det nya världskriget, bland annat den franska, mellan dem som förespråkade nationellt försvarskrig mot den tyska ockupationen och dem som förespråkade klassolidaritet mellan tyska och franska arbetare med och utan uniform – enligt samma modell som under det första världskrigets antimilitarism.

Det andra världskriget och efterföljande kalla kriget mellan öst och väst lämnade inte mycket utrymme för något av de olika spåren i den äldre antimilitarismen. Men om man ser antimilitarism som uttryck för ett bredare motstånd mot krig och militära rustningar återuppstod den i form av kvinno- och fredsrörelsers protester mot kärnvapen och den så kallade terrorbalansen på 1950- och 60-talet. På sätt och vis kan den också spåras i protesterna mot imperialistiska krig som i Vietnam och Angola där den gamla klasspolitiska antimilitarismen förlängdes till en antiimperialistisk antimilitarism, mot den egna statens militärmakt och till och med, som i den gamla defaitismen, strävan efter den egna statens nederlag.

Till det kom värnpliktsvägran och krigsvägran av den typ som i början av 1900-talet förenade vad som då kallades ”försvarsnihilister” med de olika typerna av antimilitarism. Den rent klasspolitiska antimilitarismen av den kommunistiska typen från 1920-talet, återuppstod i vår egen lilla rörelse där för precis femtio år sedan, 1974, veckotidningen Internationalens förstasidesrubrik löd ”Lär dig skjuta men vägra dö för fosterlandet”. Den resolution som då hade antagits av vår föregångare RMF, hade parollen ”Inte en man inte ett öre till det borgerliga klassförsvaret”, men propagerade samtidigt inte alls för värnpliktsvägran, utan tvärtom för att bygga det soldatfackliga arbetet med syfte att försvaga just de borgerliga strukturerna i krigsmakten och stärka de meniga soldaternas ställning och indirekt arbetarklassens.

Värnpliktsfacklig kamp blev under 1970-talet ett sätt att försöka stärka de meniga soldaterna gentemot det militära etablissemanget.

Vad är då antimilitarism idag? Kanske framförallt motstånd mot militära rustningar, kärnvapen och (för vår del i Sverige) motstånd mot NATO-medlemskap och amerikanska eller andra militärbaser här.

Eller är antimilitarismen överspelad, som under 1930-talets kamp mot fascismen, i ett Europa som hotas av Putinregimens invasion av Ukraina och där vi alla behöver bli ”proletärmilitarister” i en tid då världens öden avgörs, som under andra världskriget på slagfälten?

Låt oss hoppas att vi ännu inte är där.

Inlägget Vad är socialistisk antimilitarism? dök först upp på Internationalen.

Vänstern är ingen krigisk NATO-falang
Tro inte på ”svarta internationalens” telefonsamtal
Solidaritet med både Ukrainas och Rysslands folk
LEDARE | Vecka 30 2024
Det hela är bara groteskt. Medan Ryssland terrorbombar ukrainska bostadsområden, barnsjukhus och infrastruktur lägger ytterhögern, som gärna vänslas med Putin, beslag på budskap om förhandlingar och fred. Viktor Orbáns kritiserade resa som fredsapostel till Zelenskyj, Putin, Xi Jinping och Trump skedde bara dagar efter Orbáns initiativ till gruppen ”Patrioter för Europa”. Den blir den tredje största i EU-parlamentet och inbegriper ett veritabelt skräckkabinett av franska Nationell Samling, ungerska Fidesz, italienska Lega, österrikiska FPÖ, spanska VOX, belgiska Vlaams Belang och portugisiska Chega, för att nämna några. I franska parlamentsvalet sökte den rasistiske ytterhögerns Jordan Bardella driva samma budskap och i dagarnas amerikanska presidentvalstumult upprepade Trumps vicekandidat J D Vance skrönan om freden som bara ett telefonsamtal bort – plus stopp för vidare amerikanskt stöd till Ukraina.

En internationell vänster bör i detta läge inte överlämna fredsförhoppningar till extremhögern och reducera sig till en krigisk NATO-falang i solidaritet med det överfallna och terroriserade ukrainska folket. Då riskerar vänstern att reduceras till en del av eskaleringens logik med dess förödande följder.

Stora delar av USA:s och Europas befolkningar, i synnerhet i de ekonomiskt svagare delarna, tror inte att Ukraina kan segra och att förhandlingar, inklusive med kompromisser, måste inledas. De flesta krig slutar sällan med totala segrar eller nederlag, utan i någon form av stillestånd, eller ”smutsiga freder”, där politik, diplomati och andra former för köpslagan och skumrask tar vid.

När ett utvidgat NATO genom risken för Trumps valseger tar över det militära stödet till Ukraina hjälper det inte bara det ukrainska försvaret utan gör det också lättare för Putinregimen att hävda att den ”militära specialoperationen” i Ukraina attackeras av det samlade västblocket. Med användningen av de mest avancerade robotsystemen och nu F16-plan från väst mot egentligt ryskt territorium förstärks propagandan och omställningen av det ryska samhället för en patriotisk ödeskamp à la Stora Fosterländska kriget 1941-45. Bedömare, som den nu fängslade ryske vänstermannen Boris Kagarlitsky, menade att en sådan folklig mobilisering inte är möjlig i dagens Ryssland där dimridåerna om en begränsad ”specialoperation” just syftar till att undvika insikten om storkrigets krav – och offer. Samtidigt är det svårt att undgå hur rysk media, myndigheter, kulturliv och andra samhällsaktörer pepprar den ryska befolkningen med patriotiska och chauvinistiska budskap om stolt ståndaktighet i försvar av fosterlandet som då.

Att det skulle ha varit den ryska staten som överföll Ukraina är, visar internationella bedömare, helt utraderat i rysk offentlighet, i den mån faktumet någonsin förekommit. När ryska anläggningar för militär och energi – men även civila bostadskvarter i Belgorod eller semesteranläggning i Sebastopol – träffas av långskjutande robotartilleri handlar de ryska bombardemangen i propagandan bara om självförsvar, eller vedergällning – även om Kremls egen ”Bagdad-Bob”, Dmitrij Peskov, blåljuger personal, föräldrar och räddningsarbetare vid barnsjukhuset i Kiev rakt upp i anskitet: ”Vi beskjuter inga civila mål.” Känns orden igen från den israeliska krigsmaktens massakrer på civila i Gaza?

Extremhögerns ”fredsbudskap” kan framöver komma att bli ett vinnande koncept. Att den etablerade borgerliga högern och mitten, liberaler, socialdemokrater, gröna och delar vänstern i väst pumpar på för ökade militära rustningar, NATO-uppslutning och upptrappad intervention på Ukrainas sida i kriget inrymmer olika logiker. Den ena är att det ryska imperiet till sist brister under krigets tyngd. För några till vänster går hoppet till de ryska revolutionerna 1905 och 1917, då det gamla tsardömet förlorade kriget mot Japan respektive störtade samman under första världskriget. För andra som fruktar revolutioner och den ryska statens sammanbrott i blodiga inbördesstrider som i forna Jugoslavien, står hoppet snarare till någon slags ”gorbatjovisering” som under sent 1980-tal när Michail Gorbatjov efter Tjernobylkatastrofen och kriget i Afghanistan förklarade: ”Vi kan aldrig mer leva så här” och slöt fred med USA.

En andra logik däremot, är att upptrappade stridshandlingar med alltmer sofistikerade vapen och minskande återhållsamhet följs av än värre ryska terrorbombningar med mänskliga förluster i växande tusental både bland civila och vid fronternas köttkvarnar. Härtill kommer ökande hot om taktiska kärnvapen på tröskeln till ett tredje världskrig som kanske i viss mening redan har inletts när världens stater linjeras upp i alltmer fientliga och militariserade block. Bara att det svenska samhället, nyss i en alliansfri utkant av stormaktspolitiken, genom NATO-medlemskapet ska utgöra en del av maktkampen mellan USA och Kina i Sydostasien, antyder vart denna andra logik kan vetta.

Putinregimens alliansbygge med Kina, Indien, Iran, afrikanska stater, inklusive de övriga så kallade Bricländerna, Brasilien och Sydafrika, kan inte nonchaleras. Det handlar i propagandan om att bryta upp den USA-dominerade världsordningen för en ”multipolär” värld där varje nation kan utveckla och styra sina förmågor. På så sätt kan projektet, framställs det, knyta an till antikoloniala strömningar i det globala Syd, ja nästan med den forna alliansfria rörelsen från 1960-talet som mönster. I verkligheten handlar det snarare om en ny uppdelning av världsekonomin och geopolitiken under nya stormaktsblock i kölvattnet på det amerikanska imperiets nedgång.

De internationella vänsterkrafterna behöver kombinera solidaritetsarbete för den ukrainska arbetarklassen och folket med stöd åt det ryska fattigfolk bland minoriteter och arbetare som idag av stormrika oligarker förvandlas till kanonmat i de ryska eliternas anfallskrig. I de stora elefanternas dödsdans, den mellan NATO och Ryssland, har en internationalistisk vänster ingenting att skaffa. Men på gräsrotsnivå kan vänstern göra skillnad med solidaritetsarbete för ukrainska folkliga organisationer, fackföreningar, kvinnogrupper och demokratisk vänster tillsammans med stöd åt ryska krigskritiker och förtryckta.

LÄS OCKSÅ När antimilitarister börjar älska marschmusik – en historisk jämförelse

Ett vänsterns fredsinitiativ behövs som handlar om solidaritet med det ukrainska folket och stopp för Rysslands krig men också om en ideologisk och materiell offensiv för stöd åt det hård slitande ryska folket och arbetarklassen som idag ser sin framtid försvinna i det ”eviga krig” under generationer som utlovas från både Moskva och Washington – och numera även från Stockholm.

Ukrainas folk och Rysslands arbetarklass behöver den internationella vänsterns samlade kraft för att stoppa kriget och genomdriva en demokratisk fred utan ockupationer, annekteringar och fortsatt folkslakt. Den saken kommer inga telefonsamtal i världen från dagens framväxande ”svarta international” att åstadkomma.

ILLUSTRATION Emma Lundström

Inlägget Låt inte högern stjäla fredsbudskapen dök först upp på Internationalen.

MINNESORD | Robert Jakobsson
Salomon Schulman är död! Död som en sten. Borta. En unik röst har tystnat. En unik blick har släckts! Ungdomlig in i det sista!!! Sarkastisk in i det sista, antar jag. Det är nog mer än två veckor sedan vi sist talades vid. Han sa att han var trött. Att måendet gick upp och ner. Men han var inte orolig för sin medverkan på Tokalynga Flying. Han skulle framträda på kvällen torsdag 1 augusti tillsammans med Räfven, Klezmerbandet, och Pamela Jaskoviak.

Salomon har varit med oss i så många olika sammanhang. Det började 1985, med att han såg, på Lilla Teatern i Lund, vår pjäs Svarta Blommor. Han var eld och lågor! En vänskap föddes. Jag minns hur jag en gång, då för länge sen, följde med Salomon hem. På Adelsgatan. Ett hus från en annan värld. Utan räta vinklar. Snett. Vint. Uppför den trånga trappan. Salomon ville visa en dikt. När jag insåg att dikten fanns på ett papper – och hela lägenheten var full av papper, speciellt golvet – tänkte jag att den där dikten, får nog bli en annan gång! Dessutom hade nog Salomon tappat sina glasögon. Han stirrade vanmäktigt, tyst på papper efter papper. Någon centimeter mellan ögon näsa o pappret. Jag var säker på att i detta virrvarr skulle inte den sökta efterlängtade dikten upptäckas. Men tji fick jag! Salomon utropade glatt ”här är den”!

Han har varit med och läst sin Jiddishpoesi på olika Albatrossevenemang, senast i Stockholm i december -23. Bilden är från då. Han hade sett vår pjäs om ryska revolutionen. Han hade bolsjevikmunderingen på! Några månader tidigare hade han varit med på ett SiS-hem. Han var mycket fascinerad av dessa ungdomar. De hade ett stort förtroende när de talade med honom. Det var en underbar dag. En pjäs två gånger, två gånger Förintelsen, o Salomon med i vindlande eftersamtal. O samtal med den alltid (min upplevelse) så trevliga SiS-personalen. Salomons intresse. För världen. För det ovanligt fina SiS-hemmet i Hässleholm. Och trots Salomons förment naiva frågor – hade han själv arbetat på ett SiS-hem, han visste hur det kändes att sända en våldsam yngling till ett madrasserat rum. Den varma Cecilia Hansson var med. Som vanligt! Om jag fattat det rätt har de haft 38 år tillsammans! Grattis till det.

Strax efter vi träffats, åren efter 1985, fick jag lyssnat till Salomons radioserie (ihop med Jaff Schatz) om Östeuropas svunna Jiddishvärld. Detta var underbara program, väl så drabbande som min barndoms berättelser i de där böckerna med hårda pärmar om främmande världsdelar. Detta var nutid, nästan, det var inte långt bort, Polen, och det var underbart. Jag grät emellanåt av rörelse. Det var då jag kom att älska Salomon. Han blev min hjälte. Nu är han död. Som en sten. En förtrollad sten.

FOTO Fabian Zeidlitz

Salomon Schulman var en av de sista

PORTRÄTT Leif Nelson/Bokförlaget Korpen

MINNESORD | Håkan Blomqvist
Jag var nästan lite rädd för Salomon Schulman. Att jag, utan någon judisk bakgrund, skrev om ”socialism på jiddisch” kändes rätt övermaga inför det historiska Jiddischlands röst i Sverige. Hans bok Jiddischland : bland rabbiner och revolutionärer från 2010 hade varit som en slags dörröppnare till den socialistiska jiddischvärld som Hitler utrotade och vars spår jag, via svensk arbetarrörelses skriverier om den ”judiska frågan”, började följa. Bland revolutionärerna fann Schulman också David Zelazo som sade sig ha deltagit i Warszawas gettouppror 1943, redigerat en underjordisk trotskistisk tidning, överlevt kriget och det ”kommunistiska” Polen men tillhört den judiska flyktingströmmen till Sverige efter den antisemitiska kampanjen 1968-69.

Per-Erik Wentus, känd för en del av Internationalens läsare men borta nu, satte mig i kontakt med Zelazo och vi möttes i hans lilla etta i Vårby Gård. Zelazos bitterhet eller avsky mot inte bara Tyskland utan också mot Israel, kommunismen och USA samt judiska församlingen i Stockholm gjorde på mig ett förvirrande intryck. Eller var bitterheten en åldrad människas destillat av något som en gång utgjort en politisk ideologi som varken sympatiserade med nazismen, öst- och västblocket eller sionismens Israel? Eller, så tänkte Schulman när vi sågs, var det mest fantasier?

Jag skriver ”Schulman” för vi kände inte varandra personligen. Att han själv skrev ”Käre Håkan” efter att ha läst boken om judiska Arbeter Bund i Sverige tog jag som ett varmt erkännande. Och vid en författarpresentation i Stockholm fanns inget att vara rädd för. Tvärtom, som Robert Jacobsson på Tokalynga Teaterakademi bedyrat när han tyckte att jag måste träffa Salomon Schulmanm sa, ”Salomon är en väldigt snäll och varm människa”. Och så var det. Han som, genom sin familjetragedi under Förintelsen levt sitt liv ”i skuggan av döden” var mån om det mänskliga som speglats så brokigt i den jiddischlitteratur och poesi han publicerade i Genom Gud i Odessa och satan i Paris : en jiddischantologi, 2015, och Natten läser stjärnor : jiddischdikter från ett desperat sekel, 2022. För att inte tala om hans egna texter och översättningar av barnvisor i George Riedels Jiddischland, från i fjol. Det sista projektet.

Genom den brevväxling med Mose Apelblat, Käre Moyshe! Käre Shloyme! från 2018 framgår hur Salomons, jag vågar skriva så nu, känslor för den judiskhet eller jiddischkeit som förintades blev allt starkare med åren och den unge rebellens revolt mot religion och tradition övergått till en djupnande samhörighet över tid och rum. Och sorg över det som slogs sönder och bleknar bort – och det judehat ”som likt en Pandoras ask återuppstått mindre än en generation efter Auschwitz.” Kanske är ”vi de sista som har hört de rörande och upprörande berättelserna om den tid som föregick den stora katastrofen”, de sista som ”hört den jiddisch tala som nu håller på att gå i graven”. Är vi ens förmögna att sjunga jiddischkulturens svanesång, frågade han, eller har vi blivit ”vår egen generations begravningssällskap.”

”Sakta ser jag oss skrida fram med den tomma kistan på våra axlar för att efter att ha sänkt ner trälådan häva upp våra stämmor och framföra vår kaddisch över den tid som flytt redan under vår levnad.”

Och nu, död.

Inlägget Den förtrollande Salomon Schulman [1947-2024] dök först upp på Internationalen.