Söndagens presidentval i Venezuela hade den inramning man kunde vänta sig, med tanke på hur det har sett ut det senaste årtiondet: en tidigt utropad seger för den sittande chavistiska regeringen, anklagelser om valfusk och uppmaningar till demonstrationer från oppositionen, gratulationer från andra latinamerikanska vänsterregeringar och allierade, och hård kritik från det övriga internationella samfundet.

Men denna gång var något annorlunda. Direkt efter att Venezuelas valmyndighet utropat Nicolás Maduro till segrare höjdes krav på att regeringen bör låta oberoende instanser kontrollera röstlängderna.

Enligt den venezuelanska oppositionsledaren María Corina Machado, vars parti ska ha kommit över två tredjedelar av listorna, indikerar de nämligen att oppositionskandidaten Edmundo González Urrutia vann valet. USA:s utrikesminister Anthony Blinken slog i torsdags fast att det var fallet. EU och en rad andra länder har likaså uppmanat regeringen i Caracas att publicera röstlängderna.

Oväntat nog sällade sig också flera latinamerikanska vänsterregeringar till den gruppen. Bland regionens växande skara vänsterlutande regeringar var det bara Kuba, Nicaragua och Bolivia som direkt accepterade valresultatet och gratulerade Maduro till segern. Mexiko, Colombia, Chile och Brasilien – som alla leds av vänsterregeringar – har hittills vägrat göra detsamma.

I torsdags publicerade regeringarna i Brasilien, Mexiko och Colombia ett gemensamt uttalande i vilket de kräver att Maduros regering offentliggör de fullständiga resultaten. ”Den grundläggande principen om folkets suveränitet måste respekteras genom oberoende kontroll av resultaten”, löd uttalandet.

Colombias president Gustavo Petro och Mexikos president ​Andrés Manuel López Obrador, även känd som​ AMLO, har båda talat med Maduro, som hittills har gått med på att låta landets högsta domstol kontrollera resultatet. Eftersom den instansen dock inte längre är oberoende i Venezuela har beslutet inte tillfredsställt grannländernas regeringar.

Enligt Massimo Modonesi, professor i statsvetenskap vid Mexikos Nationella autonoma universitet, speglar denna påtryckningskampanj en bredare utveckling inom den latinamerikanska vänstern.

– För den latinamerikanska vänstern har Venezuela gått från att vara en referenspunkt under Hugo Chávez tid till att bli ett obekvämt ämne, särskilt för mer moderata progressiva regeringar. Regeringens degenerering efter Chávez har varit uppenbar i flera år, både politiskt och ekonomiskt – den är nu snarare en antimodell, säger han till Flamman.

Han menar att dagens Venezuela snarare har blivit till en börda för liberala vänsterpolitiker som Gabriel Boric i Chile eller progressiva populister som ”AMLO” i Mexiko, Gustavo Petro i Colombia och Brasiliens Lula da Silva.

– Vissa, som AMLO, tar det bättre än andra eftersom han har ett starkare folkligt stöd än många andra. För Petro är det dessutom en för hög kostnad eftersom det är en gränsfråga. Lula var lite av en överraskning, eftersom han stod mycket nära den bolivarianska revolutionen och Chávez. Men Lula är en pragmatisk politiker och han gör sina beräkningar. När det gäller Bolivia är den politiska närheten mycket stark, säger Massimo Modonesi.

Han tror att kritiken mot valet är berättigad.

– Jag har en känsla av att det av uppenbara skäl inte kan ha varit ett rättvist lopp. Jag vet dock inte om det förekom fusk när rösterna räknades. Jag är frestad att inte tro på någon av versionerna. Jag har med andra ord en känsla av att det var tekniskt oavgjort – vilket är katastrofalt på grund av bristen på förtroende och det polariserade klimatet.

Även Pablo Ospina Peralta, docent i sociala och globala studier vid Andinska Simon Bolívar-universitetet i Ecuador, menar att den sociala krisen i Venezuela har gjort att regeringens ställning har försvagats i regionen.

– Nicolás Maduros regering har tappat stöd eftersom den ekonomiska katastrofen har lett till att över fem miljoner venezuelaner har utvandrat, vilket har skapat migrationskriser i nästan alla sydamerikanska länder, säger han.

Paradoxalt nog har den internationella isoleringen av Venezuela avtagit något under senare år, inte minst sedan den instabila globala ekonomiska situationen och höga oljepriser nyligen fick USA att sluta ett nytt handelsavtal med landet.

Enligt Massimo Modonesi är en bekräftelse på det att det inte fanns någon omedelbar gemensam internationell operation för att destabilisera landet inför förra veckans val.

– De uppgifter och åsikter som cirkulerar tyder på att den ekonomiska situationen har förbättrats, men tack vare en förändring som till och med skulle kunna beskrivas som nyliberal: ekonomisk öppenhet, privilegier för företag – särskilt multinationella – extraktivism, återhållna löner och sociala utgifter. Ett chockpaket i IMF-stil men utan IMF, och med kinesisk välvilja i form av generösa lån i bakgrunden, säger han.
Fotgängare passerar en kampanjmålning som föreställer president Nicolas Maduro i Venezuelas huvudstad Caracas, den 2 augusti 2024. Foto: Bernardo Suarez/AP.
Den ekonomiska situationen är fortfarande svår, men inte lika katastrofal som för några år sedan. Hyperinflationen har sjunkit från rekordhöga 305 procent för två år sedan till 193 procent. Det har dock inte gjort det möjligt för Maduros regering att skapa nya vänner eller stärka banden till de gamla – vilket de latinamerikanska vänsterregeringarnas reaktion vittnar om.

– En betydande del av det internationella stöd regeringen har finns i små karibiska länder, där Venezuela har bedrivit en långvarig ”oljediplomati”. Utöver detta geopolitiskt obetydliga stöd kommer landet sannolikt att förlita sig på Rysslands och Kinas stöd, och på själva pragmatismen i USA:s oljeintressen, säger Pablo Ospina Peralta.

Alla gör dock inte samma analys. George Ciccariello-Maher är en amerikansk statsvetare och anhängare av Venezuelas regering. Han menar att den latinamerikanska vänsterns reaktioner måste förstås mot bakgrund av djupare förändringar i regionen.

– Reaktionerna från den latinamerikanska vänstern är förvånande, men inte uteslutande. Kartan över regionen har förändrats avsevärt sedan den ”rosa vågens” kulmen i början av 2000-talet. Vänstern har förlorat i Argentina och Ecuador och drabbats av bakslag i Brasilien och Bolivia, samtidigt som den vunnit historiska framgångar i Mexiko och Colombia, säger han och fortsätter:

– Just nu garderar sig många latinamerikanska vänsterledare och väntar på att få se de fullständiga valresultaten, men man bör komma ihåg att Petro och AMLO i synnerhet har intagit en stark ställning till stöd för Venezuelas suveränitet och vet vilken sida de står på. Boric är ett undantag, som motiveras mer av poserande och opportunism än av vänsterprinciper, säger han.

George Ciccariello-Maher håller med om att söndagens val inte var fritt och öppet, men påminner om att landet också befinner sig under ekonomisk blockad från USA som enligt en rapport från den amerikanska tankesmedjan CEPR från 2019, sedan införandet 2017 har lett till 40 000 medborgares död.

Kritiken mot regeringens hantering av valen innefattar flera led: regeringens politiska kontroll av valmyndigheten, fängslande av och förbud för oppositionskandidater att ställa upp, och inte minst de senaste årens förbud för de miljontals medborgarna som utvandrat att rösta. I det sammanhanget gör regeringens vägran att tillkännage de fullständiga valresultaten att misstänksamheten ökar ännu mer.

Venezuela har dock inte alltid kritiserats för att inte tillåta fria och öppna val. I mitten av 2000-talet framhöll internationella valobservatörer landet som ett föredöme, med dess högt utvecklade elektroniska röstsystem som USA:s tidigare president Jimmy Carter beskrev som det ”bästa i världen”. Enligt Peralta är det en gradvis utveckling som har skett sedan den tidigare presidenten Hugo Chávez dog 2013.

– I tidigare fall, som presidentvalet 2013, gavs oberoende instanser tillgång till protokollen och kunde granska de resultat som datorsystemet producerade, vilket dubbelkontrollerades mot rösträkningen i mer än hälften av valurnorna i hela landet. 2015, när oppositionen vann parlamentsvalet, förnekades inte resultaten, trots att de gav oppositionen segern, säger Peralta och fortsätter:

– Regeringens beslut då var att frånta den lagstiftande församlingen dess auktoritet genom rättsliga beslut, att sammankalla en konstituerande församling för att ersätta den lagstiftande församlingen och därmed göra det representativa organ där de förlorade sin majoritet värdelöst. Detta är de första valen där resultaten helt enkelt är helt omöjliga att verifiera, vare sig genom datorsystemet – som sägs ha hackats av ”terrorister” – eller genom räkningen av de fysiska röstsedlarna.
Venezolanska oppositionella demonstrerar mot det officiella valresultatet den 30 juli 2024. Foto: Jacinto Oliveros/AP.
Det är dock inte säkert att den förändrade internationella situationen kommer att leda till någon direkt förändring i Venezuela. Enligt Peralta har regeringen fortfarande ett betydande stöd.

– Minst en tredjedel av befolkningen sägs fortfarande stödja regeringen. Detta verkar vara en rimlig uppskattning. Men den har också stöd av gamla och nya borgarklasser som har vuxit upp eller omvandlats av 25 års maktinnehav av en politisk och ekonomisk regim som är extremt beroende av kontrollen över statsapparaten.

Han menar att landets beroende av oljeintäkterna sträcker sig längre tillbaka än till Chávez maktövertagande på 1990-talet. Men under Chávez maktinnehav kom pengarna att spenderas på andra grupper än tidigare, till exempel militären och polisen som regeringens stöd till stor del vilar på. Symptomatiskt nog har Nicolás Maduro utropat sig själv till ”den perfekta sammanslutningen av civila, militärer och poliser”.

– Samtidigt har de senaste årens ekonomiska pragmatism och liberalisering haft en polariserande effekt och lett till ett minskat stöd på hemmaplan. Hur balansen mellan dessa motsägelsefulla krafter kommer att utvecklas är svår att förutse.

Även Massimo Modonesi tror att regeringen fortfarande har ett betydande stöd. Det faktum att oppositionen inte heller erbjuder en lösning som kan bevara de sociala framsteg som trots allt gjorts under Chávez, gör enligt honom att en den allt mer auktoritära venezuelanska regeringen kan hålla sig kvar vid makten under överskådlig tid.

– Det venezuelanska folket är splittrat och av diasporan av migranter tror jag att den stora majoriteten är emot Maduro och Chávez. Arvet efter Chávez är dock mäktigt. Och oppositionen är skrämmande eftersom den är tydligt revanschistisk och inriktad på politisk restaurering. Även om regimen inte går att försvara är en röst på oppositionen en röst på högern. Det är en verkligt tragisk situation.

flamman.se/venezuela-allt-mer-…

video.anartist.org/w/oZ1xGq5Ek…

Cuellilargo analiza críticamente los Juegos Olímpicos de París 2024, destacando varias problemáticas recurrentes en estos eventos:

Gentrificación y Desalojos Forzados: Los Juegos Olímpicos suelen desencadenar procesos de gentrificación y expulsión de personas desfavorecidas para dar espacio a las infraestructuras olímpicas, como se ha visto en ediciones anteriores en Pekín 2008, Río 2016 y Tokio 2020.

Elefantes Blancos: Las inversiones en grandes construcciones suelen resultar ineficientes y subutilizadas, como el estadio de Montreal 1976 y diversas infraestructuras en Río 2016 y Atenas 2004.

Sobrecostes: Todos los Juegos Olímpicos entre 1960 y 2016 han excedido sus presupuestos iniciales, con ejemplos extremos como Montreal 1976 (720%) y Barcelona 1992 (266%).

Aumento de la Represión y Control Policial: Los Juegos traen consigo un incremento en la militarización y control policial, justificado por la amenaza de terrorismo, aunque con tendencia a mantenerse después del evento.

Washings: Se utilizan los Juegos para mejorar la imagen de empresas y gobiernos, con ejemplos de promesas ecológicas incumplidas en Río 2016 y el lavado de imagen de países como Israel.

Promesas Incumplidas: Frecuentemente, las promesas de desarrollo y mejoras no se cumplen, dejando a las ciudades con problemas sociales agravados.

Situación en París 2024: Los trabajadores migrantes que construyeron las infraestructuras han sido explotados, se han producido desalojos forzados y se espera un sobrecoste significativo. Además, París estará fuertemente militarizada durante los Juegos.

El video concluye mencionando algunos aspectos positivos, como la paridad de género en la cobertura mediática y el uso de la visibilidad por parte de atletas para defender causas sociales. Sin embargo, subraya que los Juegos Olímpicos reproducen las dinámicas explotadoras del capitalismo, afectando negativamente a muchas personas involucradas y a las ciudades anfitrionas.

Våren 1917 skakades Sverige av protester och hungerkravaller. Polis red med dragna sablar mot led av demonstranter. Göteborg, Norrköping och Stockholm var några av de städer där protestmarscher, skingringsförsök och gripanden förekom. Bröd, fred och rösträtt, löd den unga arbetarrörelsens krav.

Bland de anhållna fanns både män och kvinnor. Många var i 20-årsåldern, en del yngre än så. Kvinnor saknade rösträtt vid denna tid, men även de unga männen saknade politiskt inflytande. Åldersgränsen för att få rösta i allmänna val var nämligen 24 år.

Kvinnor saknade rösträtt vid denna tid, men även de unga männen saknade politiskt inflytande

Under 1900-talets första årtionden stod frågan om allmän och lika rösträtt högt upp på den politiska dagordningen. Kampen på demokrati handlade om klass och kön, att även arbetare och kvinnor skulle få göra sina röster hörda. Men den handlade också om ålder. Den politiska maktlösheten var en starkt bidragande orsak till att många ungdomar engagerade sig politiskt.

De socialistiska ungdomsförbunden, först Ungsocialisterna och sedan Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF), växte snabbt och drev den politiska debatten framåt. Där skolades en ny generation politiker, med Zeth Höglund, Per Albin Hansson och Gustav Möller i spetsen in i politiken.

När allmän och lika rösträtt infördes 1918 var det utan tvekan en framgång. Men det demokratiska genombrottet krävde vissa bondeoffer.

Samtidigt som rösträtten utvidgades till nya grupper infördes begränsningar för att utestänga andra från inflytande. Personer som omyndigförklarats, dömts till fängelsestraff eller var beroende av fattigvård gick miste om möjligheten att rösta. När rösträtten breddades höjdes samtidigt rösträttsåldern.

De flesta av dessa hinder avskaffades under 1900-talet.

Ett har blivit kvar: det som handlar om ålder.

I samband med rösträttsreformen 1918 sattes åldern för rösträtt till 23 år. Till första kammaren blev åldern för rösträtt 27 år, och valbarhetsåldern var så hög som 35 år.

Rösträttsålderns utveckling i svensk politik har nyligen ägnats en grundlig genomgång av historikern Bengt Sandin. I boken Politikens åldersgränser (2024) undersöker han rösträttsåldern som politisk fråga i Sverige från ståndsriksdagens avskaffande på 1800-talet till 1920.

Undersökningen bygger på ett stort källmaterial i form av riksdagstryck och tidningar. Där följer Sandin debatten om rösträttsåldern och de olika argument som framfördes för att höja respektive sänka åldersstrecket.

Sandins viktigaste slutsats är att rösträttsåldern var nära sammanlänkad med andra faktorer som kön och klass.

I takt med att kraven på allmän rösträtt växte i slutet av 1800-talet svarade de konservativa med att kräva höjd rösträttsålder. Det var ett försök att förhindra att unga, ogifta män och kvinnor ur städernas arbetarklass fick inflytande. På grund av höga födelsetal var dessa grupper relativt stora – och sågs därför som hotfulla.

När högerledaren Arvid Lindman öppnade upp för allmän rösträtt för män 1909 höjdes därför rösträttsåldern från 21 till 24 år. Sandin argumenterar för att en hög rösträtts- och valbarhetsålder var ett krav från de konservativa för att acceptera en utvidgning av demokratin. Syftet var att gynna de samhällsgrupper som ansågs garantera stabilitet: de gifta och bofasta.
Ungdomsorganisationen Fridays for future grundades i samband med Greta Thunberg, vid tillfället 15 år, inledde sin skolstrejk för klimatet i augusti 2018. Foto: Christine Olsson/TT.
Inför reformerna 1918 var tongångarna liknande. Resultatet blev ett system där unga män och kvinnor blev myndiga vid 21 år, men inte tilläts rösta förrän de fyllt 23.

Först 1945 sänktes rösträttsåldern till 21 år. I ljuset av de ungas samhällsinsatser under andra världskriget framstod det som något av en pinsamhet att många saknade rösträtt. Efter detta skedde en gradvis utvidgning av rösträtten. 1965 sänktes den till 20 år, fyra år senare till 19 år och i samband med de konstitutionella reformerna 1975 blev den 18 år.

Sedan tog det stopp. Under de senaste 50 åren har inga nya sänkningar av rösträttsåldern genomförts. Frågan har heller aldrig hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Varför?

En förklaring är att befolkningspyramiden förändrats på hundra år. I förhållande till befolkningen som helhet är andelen tonåringar färre i dag, och därför inte lika intressanta för de politiska partierna att prioritera. Å andra sidan behöver de därför inte heller uppfattas som hotfulla.

I ett viktigt avseende skiljer sig ungdomar från andra grupper som utestängs från politiskt inflytande. Deras marginalisering är temporär. Löftet om att så småningom invigas i den politiska gemenskapen gör att många finner sig i situationen. Eftersom åren 16–18 dessutom är en snabbt övergående fas i livet har gruppen svårt att bygga en stabil organisatorisk bas för reformkrav.

Men visst finns det ändå argument för att sänka rösträttsåldern.

Principen om allmän och lika rösträtt innebär ju att så många invånare som möjligt bör ha möjlighet att rösta. Sänkt rösträttsålder skulle innebära att fler ungdomar kan vara med och påverka frågor som rör dem och deras liv – till exempel skola, fritid och ungdomsarbetslöshet.

Hittills har Österrike och Malta visat vägen genom att ge 16-åringar rösträtt

Förhoppningsvis skulle den politiska debatten om skolan vinna på att partier och opinionsbildare tvingades vända sig till dem som direkt berörs av de politiska förslagen. Det skulle också, åtminstone i teorin, innebära att fler ungdomar känner sig inkluderade i samhället och att tilltron till demokratin stärks.

Av skäl som dessa har Europarådet också föreslagit att rösträttsåldern sänks till 16 år i lokala och regionala val. Hittills har Österrike och Malta visat vägen genom att ge 16-åringar rösträtt. Frågan är vilka europeiska länder som står på tur?

För hundra år sedan fruktade högern att sänkt rösträttsålder skulle ge städernas unga arbetare för mycket makt, och vrida samhället i socialistisk riktning. I dag är det inte alls lika självklart att sänkt rösträttsålder skulle bidra till en vänstersväng.

Enligt SCB:s partisympatiundersökning röstar unga män mer konservativt än någonsin tidigare. Som det ser ut just nu skulle de 16-åriga Tiktok-killarna bli en viktig väljargrupp för högern. Kanske kan detta bidra till att minska de konservativas motstånd mot sänkt rösträttsålder?

flamman.se/dags-att-ge-kidsen-…

Efter Orbáns så kallade ”fredsresa” till Moskva, Beijing och Kyiv var det Ukrainas utrikesminister Dmytro Kulebas tur att i förra veckan träffa Kinas utrikesminister och medlem av politbyrån Wang Yi i Bejing för att diskutera en ”hållbar fred” mellan Ryssland och Ukraina. Utgångspunkten för ett på diplomatspråk ”mycket djupt och koncentrerat samtal” handlade om Kinas neutralitet och fredsförhandlingar med Ryssland baserade på ”Ukrainas territoriella integritet och självständighet.” Strax innan höll militäralliansen Nato sitt 75 årsfirande men utan några ambitioner om förhandlingar.

Det verkar inte som att du är inloggad!

Logga in för att läsa hela artikeln.

Användarnamn eller e-postadress
Lösenord
Kom ihåg mig
Logga in

• Registrera
• Glömt ditt lösenord?

Inlägget Inga förhandlingar för NATO om kriget i Ukraina dök först upp på Internationalen.